En lärares vedermödor
Av Anna Ström Åhlén


”Vad ska du bli när du blir stor?” Det är en fråga de flesta barn får
(och vuxna med för den delen).

Själv ville jag i fyraårsåldern bli präst, eftersom det verkade så roligt med bröllop. Men de planerna avfärdades snabbt, när jag insett att även begravningar stod på agendan. Skådespelare och författare var – och är – andra drömyrken.

Fast en sak skulle jag i alla fall absolut inte bli: lärare, som min pappa.
Vad jag blev? Låt oss embarkera tidsmaskinen och åka till slutet av
80-talet!

Scenen: Ett gymnasium i Stockholmstrakten, befolkat av 99 procent killar.

I rollerna: En vild klass blivande byggjobbare som kan tänka sig roligare ämnen här i världen än svenska. En nyutexaminerad lärarinna, inte mycket äldre än ovanstående aktörer ... (Jepp, undertecknad i egen hög person.)

Bakgrund: Klassen läser just nu litteraturhistoria och lärarinnan har introducerat att det finns olika genrer. Just i dag ska hon överraska dem med högläsning: en spökhistoria! För att riktigt få den rätta känslan, har hon tagit med ett kassettband (Jepp, detta är på stenåldern.) med mystisk musik: ”I bergakungens sal” ur Peer Gynt. Även ljuset är nersläckt, och på katedern brinner ett stämningsfullt stearinljus.

Spelet kan börja! Klockan ringer och in stormar klassen med tordönsvrål. Stolar skrapar mot golvet, lock slamrar och hälsningar hojtas. Griegs musik drunknar fullständigt i olåten.

Så märker någon att det är släckt: "Vafan, har elen gått?"
En annan märker stearinljuset: "Ere nån som har dött!?"
En tredje gissar: "Ska vi ha sex och samlevnad?"

Lärarinnan ser mållös i ögonvrån hur kassettbandet med ett poff rullat klart.

En fjärde elev undrar: "Varför var det musik på?"

Då ingriper klassens rådige ordningsman:
"För att det skulle bli stämning, din dumma jävel!"

Jepp, stämningen försvann.
Och jepp, lärarinnan har sedan länge bytt jobb.