Sommar 2010       

 
Innehåll

Månadens profil
Göran Adlén

Artiklar
Vänskap i Facebookåldern

Hur fattar vi rätt beslut – på rätt sätt?
Burnout vs boreout

Har Gud blivit "någonting"?
Det stora steget
Från Eskilstuna till New Delhi

Rakt på sak


Krönikor & Funderingar
Det var en gång ...
... en roman som ville bli skriven


Äpplet

Innehåll

Nyhetsbrev


Vill du få ett nyhetsbrev när Onyx kommer ut med ett nytt nummer?

Registrera
dig här!


 

 
 
 
 
 

Det stora steget:

Från Eskilstuna
till New Delhi

Av Anna Ström Åhlén


Min guru heter Fia. Med filosofin ”allt ordnar sig” tog hon det stora steget. Från Eskilstuna till New Delhi, från djupaste depression till frihet och livsglädje. Följ med på en resa, som rörde mig till tårar – och gav en stor portion livsvisdom.

Genom fönstren till trerumslägenheten i New Delhi syns inte mycket. De har frostade rutor. Men kliver man ut på takterrassen öppnar sig en ny värld: tvättlinor som bågnar av färgstarka kläder, kaskader av blommor och på gatan en myllrande basar. Det är full insyn till grannarna, som snickrar, sågar och renoverar. Två ekorrar kilar fram och tillbaka i hisnande fart. Och på den nästan alltid molnfria himlen cirklar stora vackra rovfåglar.


Detta är hemma för familjen Nero, sedan några månader tillbaka. Då satte sig Fia och Niklas med dottern Leya på planet till Indien, efter att ha sålt huset i Eskilstuna och magasinerat alla möbler. Men vägen dit var allt annat än välkrattad.

Hur kommer man på tanken att ta ett sådant här steg?

Att flytta till Indien har funnits som en dröm för mig i bakhuvudet under lång tid, berättar Fia. Men på grund av familjeomständigheter dök möjligheten upp först för ett halvår sedan – och då tog vi chansen direkt. När min man Niklas väl sagt ja, gick allt väldigt snabbt. Jag tvekade aldrig. Jag är inte den tvekande typen.

Raka motsatsen till mig själv alltså! Jag som velar hur länge som helst mellan olika sorters ost i Icabutiken.  För oss vanliga dödliga är steget från tanke till handling ofta långt. ”Att göra”-listorna finns ju där, men hur ofta stryker man något på dem? I mitt eget fall flyttas oroväckande många poster över till nya listor. Igen och igen …

Fia får berätta hur hon gjorde – och ta det från början.

Hur gick det egentligen till?

Fia berättar att familjen redan hade bestämt sig för att sälja huset och flytta.
Men att valet stod mellan Indien och – Askersund!

– För oss var en flytt till Askersund, där mina föräldrar bor, eller till Indien ingen större skillnad. Jag hade varit i Indien fyra gånger tidigare och redan från första besöket kändes det som mitt hemland! Dessutom hade vi flera hjälpsamma kontakter genom vårt företag.

Företaget är Fias eget och heter Leya Import & Export Sweden AB. Främst importerar hon duschdraperier från Indien, draperier som både är vackra och smarta. För vem har sagt att de måste ha vattentät plast på båda sidor? Duschdraperierna av märket Ilma of Sweden är som konstverk med färgsprakande, glittrande tyger.


På företagets lika färgstarka webbplats finns en sida som skiljer sig från de andra. Den visar livet från den andra sidan. Livet utan färg.

”Begrunda den här sidan ett ögonblick”, manar Fia i webbsidans text. ”Vi må vara trygga, lite hämmade och hemkära under den kalla delen av året, men måste vi leva i en grå tillvaro för att ytterligare förstärka våra tillbakadragna sidor?” Fia vet vad hon talar om; hon har verkligen sett det färglösa, grå livet.

Låt oss backa bandet och resa i tiden – till en annan vändpunkt.  

Om vi skulle möta Fia då, är det inte fråga om samma person. Fia under
2000-talets början är en hårt arbetande kvinna i karriären, en riktig arbetsnarkoman. Som stressad ombudsman inom Hotell- och Restaurang-facket, låter hon privatlivet och de egna behoven stå tillbaka. Så pass, att kroppen en dag säger stopp. Utbrändheten är ett faktum och att återgå till jobbet en omöjlighet. Samtidigt börjar Fia förlora sitt hår – hon har till råga
på allt fått sjukdomen alopecia.

– Jag gick in i väggen så att det tjongade om det!

Fia som dittills ståtat med midjelångt hår, stod en dag i trädgården för att begrava sina sista testar. En symbolisk handling, som också blev starten på hennes nya liv.

– Sedan 2005, när jag lika gärna kunde ha dött av den djupa depression jag hamnade i, har jag jobbat varje dag med min självkänsla och sakta kravlat mig upp till ytan igen. I dag är jag oerhört tacksam för att jag tappade min tjocka lejonman. För jag vet att håret och det ytliga yttre inte betyder ett smack när det väl gäller.

Det är nu mina ögon tåras av de kloka orden. Och hennes förmåga att se kärnan, som alla vet finns där, men ändå är så svår att nå.

Men Fia är nu en gång van att inte ta den lätta vägen. Att, trots motgångar, inte ge vika. Och nog blir man härdad efter att dessutom ha gjort lumpen i flottan och jobbat som väktare. Ingen meritlista för veklingar!

Fokus efter krisen blev att sakta men säkert varva ner. Fackbranschen var inte längre aktuell att återvända till. I stället föddes idén till det egna företaget. Fia hade flyttat runt mycket i sin ungdom, och inför varje ny badrumsinredning noterat hur svårt det var hitta både snygga och funktionella duschdraperier. Genom sin pappa, fick hon kontakt med en producent i – just det – Indien! Och på den vägen är det.


Vid hennes sida under vägen tillbaka, fanns hela tiden maken Niklas, för att stötta henne i kampen. I dag har de, med hennes egna ord, en fantastisk relation och en busig liten treåring.

– När allt kommer till kritan är kärleken det enda som betyder något, och det är en stor del av min drivkraft idag.

Nog är det tur att kärleken finns där, för första tiden i det nya hemlandet serverades inte direkt på silverfat.


Indisk bakterieflora är inte alltid kompatibel med svenska magar, något som Fia bittert fick erfara. Efter ett par månaders ofrivillig diet, är hon nu tillbaka på banan.

– Att få problem med magen var inget jag hade räknat med. Men jag har hittat en underbar gammal doktor, som står till tjänst när magen gör sig påmind igen.

Något familjen också var oförberedda på, var kylan inomhus. Vi svenskar är ju vana vid centralvärme, men i Indien är husen byggda för att hålla värmen ute.

Så är det vattenfrågan – en historia för sig. Vattentanken finns på taket och för att fylla den måste man gå upp klockan halv sex på morgonen för att trycka i gång en motor som föser vattnet upp till tanken. Man har bara tillgång till påfyllnad en timme varje morgon, så tar det slut under dagen får man stå sitt kast.

Men Fia tar omställningarna med ro. Inte ens boendefrågan var något problem. Familjen hade bara bokat hotellrum innan de åkte och skulle leta lägenhet på plats. Något som också ordnade sig inom några dagar!

Har du något motto?

– Det fanns ingen anledning till oro och det visste jag. ”Allt ordnar sig” är min livsfilosofi numera och det är en nödvändighet för att överleva Indiens livspuls. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har kommit så långt i mitt liv att jag har slutat oroa mig och det är så skönt.

Fia berättar också att hon lever efter ”lagen om attraktion”. Boken ”The Secret” av Rhonda Byrne förklarar vad hon menar. Kontentan är ”bara positiva tankar och allt ordnar sig”. Även karma har en stor del i Fias liv. Ständigt strävar hon efter att behandla andra så som hon själv vill bli behandlad.

Hur blir man då behandlad som inflyttad svensk i New Delhi?


– Den indiska befolkningen tror först att vi är turister, men när vi berättar att vi bor här blir de jätteglada. Vi knyter kontakter med indierna varje dag.



De är mycket mer inbjudande och givmilda än vi svenskar är vana vid.

För att ta ett exempel: Fia och hennes familj var inne i ett Krishnatempel, då en dam med yviga indiska gester bjöd in familjen på te i hennes hem där och då. Fia tackade nej, ”för jag är ju svensk”. Och svenskar behöver framför-hållning. Gärna en skriftlig inbjudan två veckor i förväg. Men senare på kvällen var ångern ett faktum. Numera försöker hon alltid säga ja, innan det tråkiga svenska förnuftet tar över.

Utseendemässigt smälter Fia väl in i sitt nya hemland. Hon fullkomligt strålar i sin svarta sari, med karakteristisk bindi i pannan. Men den vita hyn avslöjar förstås hennes utländska härkomst.

– Indierna älskar min vita/bleka hy mot det mörka. Här ska man absolut inte sola och det är skönt att slippa den hetsen vi har i Sverige.

Indierna är också helt galna i dottern Leya eftersom hon, i deras ögon, ser ut som en docka med sitt ljusa hår och blåa ögon. Det är ingen ände på nypningar i kinderna, pussar och hårda kramar. För att inte tala om alla fotografier hon ska posera på.

Dockan själv tar detta med jämnmod men ibland tryter humöret. Mamma Fia förklarar då att om hon ler i in i deras kameror blir de så otroligt glada – och visst vill hon göra andra människor glada precis som andra människor vill göra henne glad? Jo, givetvis. Om inte annat, fungerar det alltid med glassmutor.

Men Indien i övrigt? Det är ju en värld så diametralt olik vår egen, ur många aspekter. Överallt trängsel och fattigdom utan dess like. Hur orkar man möta allt detta?

– Svårast är så klart alla fattiga människor och tiggare med vanställda kroppar. För att inte tala om mammor med nästan livlösa bebisar på armen. Av princip ger vi inga pengar eftersom vi vet att vissa tiggare tjänar bra på att tigga av turister. Vi vill också vara säkra på att pengarna vi ger går till rätt sorts fattiga, de som verkligen behöver pengar.


Som turist ska man givetvis ge det man kan, förklarar Fia. Men som permanent boende får man hantera frågan på längre sikt. Man får helt enkelt titta bort ibland  och stänga av känslorna.

– Rätt eller fel? Det får andra avgöra, men annars skulle det bli outhärdligt att leva här.

En viktig princip för Fias företag, är att jobba hårt för hjälpprojekt. Antingen genom att stötta redan existerande projekt eller starta nya för att hjälpa behövande.

”Jag vet att få jag känner
skulle stå ut i detta dammiga
himmelrike.”


Den som vill veta mer om dessa frågor kan läsa boken ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Boken ger en helt annan syn på slumområdena. Indier är stolta människor, fasthåller Fia och tillägger att man på många sätt inte kan jämföra fattigdomen med den som, till exempel, finns i Afrika. I Indien finns mat och de allra flesta indier lever i fred och harmoni.


Men det positiva då?

– Det finns väldigt lite våld i Indien, man känner sig aldrig rädd när man är ute på gatorna. Familj, vänner och grannar håller koll på och tar hand om varandra. Precis som vi också gjorde för 20–30 år sedan.

Fia upplever att indierna är mycket hjälpsamma, nästan för hjälpsamma ibland. Och tur är det, eftersom det inte alltid är enkelt att hitta saker. Man går nämligen till olika butiker, för varje vara man ska ha. De som säljer blixtlås säljer inte knappar och de som säljer tyger säljer inte kantband.
Inte ens bröd och bakelser finns på samma ställe!

– Detta är förstås tidsödande, men handlar man alltid av samma person, blir man så där härligt igenkänd som man blev förr i tiden i Sverige.



Allt tar alltså en evinnerlig tid i Indien. Lägg därtill värmen, som gör att man bara orkar vara utomhus några enstaka timmar varje dag. Men det Fia har lärt av detta är förstås att inte ha någon brådska. Hennes svenska kunder får numera vänta både en och två veckor, innan de får svar på sina förfrågningar.

Hur ser framtiden ut? Blir ni kvar i Indien?

– Vi kommer att leva i både Sverige och Indien. Sverige är oslagbart en vacker sommar, men jag åker gärna till Indien under vintern. Indien med dess energi, puls, dofter och färgrikedom är en klar kontrast mot Sveriges återhållsamma, neutrala färgsättning och isolering. Innan Leya börjar skolan är vi fria att leva var vi vill, men sen får vi se. Som tur är har inte Niklas samma behov som jag har att röra på mig.

Detta är kanske inte helt glada besked, för familjens anhöriga som är kvar i Sverige.  

Hur reagerade er omgivning på flytten?

– Våra mammor var jätteledsna när vi åkte, men de inser att vi är vuxna nog att bestämma över våra egna liv. Svärmor frågar ofta om vi verkligen trivs. Såklart vill hon inte att vi ska vantrivas, men hon vill gärna att vi kommer hem igen. Andra vi mött har varit mycket imponerade över att vi tagit det stora steget. Jag vet att många lever sina liv på sparlåga för att leva upp under fyra veckor på sommarsemestern, men jag vägrar leva ett halvdant liv.

Slutligen: Dina bästa råd till andra som står i begrepp att ta ett stort steg och förändra sina liv? Vilka fällor kan sätta stopp för planerna?

– Skyll inte på ditt eller datt för att slippa uppfylla din dröm. Lyssna inte på vad andra säger, speciellt inte föräldrarna. Det kan låta hårt, men inför sina föräldrar är man alltid ett barn och om de försöker avråda dig för sin egen skull är det bara att slå dövörat till. Man ska ta fram allt mod och all målmedvetenhet man har, så man inte riskerar att tappa orken när man stöter på problem och motstånd under själva planerandet. För det kommer att uppstå problem, vilket vi kan intyga.

Fia minns hur familjen själva fick flytta alla tillhörigheter och företagets lager till ett lager som låg tio mil bort enkel väg i halka, storm, massor av snö och olidlig kyla.

– Jag har nog aldrig varit så mörbultad och frusen i hela mitt liv, men när det var som svårast tänkte jag att jag satt på planet till Indien. Då fick jag lite extra energi och kunde fortsätta. Det var värt varenda frusen tå att vi sitter här i Indien i dag, och det visste jag från första stunden när vi hade tagit vårt beslut.

– Jag vet att få jag känner skulle stå ut i detta dammiga himmelrike! avslutar hon. Man får nog vara lite speciell som person och det är ju jag uppenbarligen.

Jag kan inte annat än hålla med dig – Fia, min guru.

 

Det här är Fia

Ålder:
39 år.
Familj:
Maken Niklas, 37 och dottern Leya, 3. Kvar i Eskilstuna är Niklas
dotter Emmi, 10 (som bor med sin mamma), två hundar och en katt.
Bor: I New Delhi, Indien.
Gör:
Driver företaget Leya Import & Export Sweden AB, som säljer
bland annat inredning, kläder, smycken och spikmattor från Indien.
Det stora steget: Lämnade hus och hem för att flytta till Indien.
Webbplats: www.ilmaofsweden.se
Blogg: http://ilmaofsweden.blogspot.com


Ska du också ta ett stort steg?

Här är Fias bästa tips:

Skyll inte på ditt och datt för att ”slippa” uppfylla din dröm.

Lyssna inte på vad andra säger
, speciellt inte föräldrarna (!).
Det kan låta hårt, men inför sina föräldrar är man alltid ett barn.

Ta fram allt mod och all målmedvetenhet du har. Då tappar du inte
orken när du stöter på problem och motstånd under själva planerandet.
För det kommer du att göra! Ha en målbild för extra energi. I mitt fall såg
jag mig sitta på planet till Indien.

Läs boken ”The Secret” av Rhonda Byrne.
Bara positiva tankar och allt ordnar sig.




 
 
 
Share |
 
 
Innehåll
Om Onyx Om redaktionen Forum Annonsinfo Kontakt www.onyxmagasin.se