Neonatolog och helikopterläkare för kuvöstransporter: Katarina Strand Brodd

Ett jobb utöver det vanliga

Vissa jobb kräver mer av en människa än andra, fysiskt, mentalt eller både och. Katarina Strand Brodd är barnläkare och jobbar som neonatolog på Akademiska barnsjukhuset. Ett jobb som hela tiden går över gränser, mellan dag och natt, arbetstid och privattid. Men även mellan glädje och sorg, och liv och död. ”Jag älskar mitt jobb. Men ibland är det så svårt att räcka till.”

Katarina är specialistläkare i neonatologi vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Där jobbar hon på avdelningen för neonatal intensiv- och samvård, en avdelning som bjuder högspecialiserad vård av nyfödda och för tidigt födda barn. Hon är dessutom helikopterläkare för kuvöstransporter över hela landet och forskare vid Uppsala universitet.

När jag träffar henne har hon precis haft nattjour och bara sovit i tre timmar. Men det märks inte. Livligt och med stort engagemang berättar hon om sitt jobb och allt det innebär. Hela hennes innersta väsen utstrålar att hon brinner för det hon gör.

Jag frågar henne hur en vanlig dag på jobbet ser ut. Men det visar sig snabbt att det inte finns någonting som vanliga dagar på det här jobbet.

– Vi försöker förstås planera våra dagar. På förmiddagen har vi morgonmöte, där de som hade jour under natten rapporterar det som har hänt. Sedan går vi ronder på förlossningen, BB och vår egen avdelning.  Resten av morgonen går åt till samtal med andra sjukhus: vi vårdar många barn från andra län, och vi diskuterar när de ska hem och vem som kommer att sköta transporten när det är dags. Även andra sjukhus ringer till oss för att fråga om råd eller beställa transporter med ambulanshelikopter. Eftermiddagen ägnar vi åt bedömningar, föräldrasamtal, utskrivningar och mottagningar. Vi försöker även att lägga in en del möten för utvecklingen av vården och vår egen kompetens. Men eftersom vi alla bär sökare och ständigt blir sökta, går det aldrig att genomföra en dag som man har trott. På det sättet är det ett väldigt splittrat jobb; man måste tycka om att bli avbruten hela tiden.

Katarina illustrerar med ett exempel.

– Vi flyger spädbarn som ligger i kuvös över hela Sverige, dygnet runt året runt. Det är bara vårt sjukhus som gör det för närvarande och hittills har vi genomfört 150 transporter i år. Det kan vara ett barn som föds i Kalmar i vecka 26. Eftersom man i Kalmar inte har neonatal intensivvård, måste barnet flygas till Linköping. Det kan också vara ett barn som föds med ett hjärtfel någonstans i landet och måste till Göteborg eller Lund. Eller så kan det vara ett nyfött barn som behöver intensivvård av en sådan grad att det ska till oss. Då hämtar vi barnet med ambulanshelikoptern. Ett team med en läkare och en sköterska från vår avdelning följer med barnet dit det ska.

helikopter

– Vi har sammanlagt sju läkare och sju sköterskor i helikopterteamet, fortsätter Katarina. Alla har en sådan här beredskap ett dygn i veckan. Man jobbar som vanligt en sådan dag, men måste hela tiden vara beredd att flyga, när som helst och vart som helst. Har man då en flygning klockan 9 på morgonen, då är man borta hela dagen och då blir pusslet lite svårare för dem som är kvar på avdelningen. Som tur är har vi mycket lojalitet och solidaritet inom vårt team, så att vi kan lösa det i de flesta fall.

Att jobba med nyfödda, sjuka barn och för tidigt födda barn innebär ett enormt ansvar och svåra beslut, ibland om liv och död. Det omfattar intensiva kontakter med kollegor och föräldrar och många, många känslor, från stor glädje när ett barn blir friskt till djup sorg när ett barn inte klarar sig.

– Det är långt flera barn som överlever än de som dör. Men man vet aldrig i början vem som kommer att leva, vem som kommer att dö och vem som kommer att ha svåra skador.  Vi har i Uppsala en stark etisk värdegrund, en stark etisk profil. Vi satsar på alla barn som föds, utan undantag – alla ska få sin möjlighet till liv.

– Men det händer mer än en gång i månaden att ett barn dör på avdelningen och det är svårt, även för oss som har tagit hand om barnet. Även vi måste bearbeta det. Därför pratar vi mycket om det, både kollegor emellan och med just det teamet som har jobbat med barnet. Och vi är väldigt noggranna med ceremonier; familjen måste få tid på sig, tänka igenom vad de vill göra. Vi försöker göra det så fint som möjligt. Det finns ju många religioner och många traditioner och vi försöker att tillgodose deras önskemål.

– Arbetet med att göra det så fint som möjligt är även ett sätt att bearbeta det som har hänt. Jag tycker det är viktigt att inte skynda på döden. Man dör en gång, det kan inte vara så bråttom. Men det är också så att det var svårare i början att hantera dödsfall. Det låter så hemskt, men man vänjer sig. Det är så det är inom vården, det ingår sorg lika väl som glädje.

– Det jag tycker är svårt är att räcka till: det föds flera barn nu och det betyder även att det föds flera för tidigt och att flera blir sjuka. Vi har så mycket att göra att det är svårt att hinna med allt, men vi måste. Därför känner man sig alltid stressad, man vill och får inte glömma eller missa något. Det handlar ju om liv och död.

Katarina har under sin karriär som barnläkare varit med om väldigt många sjuka eller för tidigt födda barn. Och vissa fall gör ett sådant djupt intryck att man bär dem med sig resten av livet.  Hon berättar om en pojke som hon tog hand om för många år sedan och som hade fötts väldigt mycket för tidigt.

– Men han klarade sig så småningom, han kunde åka hem efter några månader. Och då hände det en dag när jag var jour att det ringde en mamma till akuten. Hon hade total panik och bara skrek i telefonen. Jag råkade sitta på sköterskeexpeditionen och de gav mig luren för att försöka få fram vad som hade hänt. Jag kände igen hennes röst: det var mamman till pojken och hon berättade att han var livlös. Det hade redan skickats en ambulans och jag följde efter i en annan. När jag kom på plats visade det sig att pojken hade gått bort i plötsligt spädbarnsdöd. Det tyckte jag var riktigt hemskt. Att han klarade en så svår sjukdom och en så lång sjukvård – och att det ändå blev så här. Det var tufft.

Men det finns ju även många fall som – ibland mot förväntningarna – går bra, barn som klarar sig mot all odds.

– I vintras föddes det trillingar på ett annat sjukhus i Sverige. De föddes i vecka 23, alltså 17 veckor för tidigt! Det var förstås väldigt dramatiskt. Vi hämtade barnen med helikoptern i omgångar och de var hos oss på avdelningen under en lång, lång tid. I förra veckan kom de och hälsade på. Alla tre har överlevt och jag tror att alla kommer att bli förhållandevis friska. Det är häftigt: ibland kan man tänka att det är utsiktslöst men det här bevisar att det vi gör inte är meningslöst.

De flesta av oss försöker lämna jobbet på jobbet när vi går hem efter dagen. Är det över huvud taget möjligt i ditt jobb: tar du hem ditt jobb? 

– Visst gör jag det. Framför allt om jag är tveksam om jag har gjort rätt. Då är det svårare att släppa. Det finns en tyngd sådana dagar. Men när jag gråter då är det på jobbet, inte när jag kommer hem. Det går inte att stänga av känslorna i det här jobbet, man måste vara sin egen person, annars blir man kylig. Men man får inte vara privat och där ligger en jättesvår gräns. Och man får absolut inte bli vän med barnen och deras familjer.

Hur hanterar du övergången till vardagen när du har varit med om en svår situation? 

– Ibland är det svårt. Det är jättejobbigt att pendla till Uppsala, men vinsten med det är att jag har en stund på mig innan jag kommer hem. Sedan pratar jag en del med min man. Då behöver jag inte gå in på en viss situation eller person. Det blir lite mer generellt, hur det är att vara med när en människa föds en dag och dör tre dagar senare, hur det är att vara med på den resan.

Trots alla svåra situationer som kan uppstå och all sorg jobbet kan innebära, älskar Katarina sitt jobb.

– Det händer även väldigt många positiva och roliga saker. Vad jag tycker är bäst med mitt jobb är att jobba med vårt team. Teamkänslan är mycket starkare än på många andra ställen inom vården. Man är helt beroende av sköterskor, undersköterskor och föräldrarna som vårdar barnen, de är mycket närmare barnen än vi läkare. Vi har så många barn och kan bara fokusera på några få. Att bygga upp ett sådant team så att det fungerar i krissituationer, det tycker jag är fantastiskt.

Jobb är oftast ett mycket omdebatterat ämne i sociala samman-hang. Kan du prata om ditt jobb med vänner och släkt, förstår de vad du är med om? 

– Jag försöker undvika det, om de väsentliga sakerna pratar jag bara med några få nära vänner. Men ambulanshelikoptern tycker många är häftigt, det kan jag berätta om ibland.

– I stället skriver jag små berättelser. Att skriva är ett sätt för mig att hantera det som jag är med om, att hantera känslorna. Det är sådana starka och viktiga saker, jag vill på något sätt förmedla dem, berätta att livet också kan vara så här. Och jag har skrivit en novell som har publicerats.

Novellen ”Om en flicka” är en gripande, välskriven berättelse om en liten flicka som fick en extremt dålig start i livet. Den väcker många känslor. Novellen visar inte bara hur stort och tungt ansvaret för ett litet och väldigt sjukt barn kan vara, utan även att det kan vara svårt att släppa ansvaret och engagemanget när barnet är friskt nog för att åka hem.

Hur påverkar ditt jobb dig som människa? 

– Jag tror att det berikar mig. Jag har blivit mer eftertänksam och lugn, jag tar inte saker för så självklara. Det jag upplever på jobbet ger mig ett djup i synen på liv och död som jag inte skulle ha fått annars. Men ibland kan jag också tycka att jag har fått en nästan osund syn på vad sjukdom är. Mina barn har alltid sagt att det är ingen idé att komma till mig med små krämpor. Kom de till mig när de var små och sa ”Det gör ont när jag gör så här” då brukade jag bara säga ”Men gör inte så där då”. Där har jag kanske inte alltid varit så bra.

Blir man rädd för döden?

– Nej, tvärtom. Jag är inte rädd för döden. Det är bara väldigt sorgligt, väldigt tomt. Ibland kan jag vara avundsjuk på människor som tror på Gud, som tror att det finns någonting som väntar på oss efter döden. Det skulle vara så skönt att kunna tro på det. Men jag har sett så många barn dö och det kan kännas så onödigt; jag kan inte tro på en högre makt som styr liv och död.

Om du skulle ha möjlighet att förändra saker på ditt jobb, vad skulle vilja göra först?  

– Jag skulle vilja ha en resursförstärkning, så att vi får en lugnare situation. Då skulle vi kunna strukturera vårt arbete bättre och räcka till för allt och alla.  Och jag skulle vilja ha enkelrum för alla familjer. Inte bara som skydd mot bakterier, utan framför allt så att familjen får vara en familj även på sjukhuset.

Vad är det som engagerar dig mest inom ditt yrke?

– Det är framför allt synen på de minsta barnen, som innebär att man inte gör någonting, inte tar hand om dem när de är för små. Den synen skulle jag vilja ta bort.

I vissa länder finns det en gräns, till exempel att man inte behandlar barn som föds före vecka 26. I Sverige har vi en delning mellan norr och söder. Den har blivit lite tunnare, men fortfarande är det så att man norröver gör man vad man kan för alla barn som föds, men i södra Sverige har man satt en gräns i veckor. Och det är en ständig debatt, om man ska ha en sådan gräns eller inte.

Och ni i Uppsala – hur gör ni?

– Vi tar hand om alla. Man vet ju inte alltid hur många veckor har gått, det finns en felmarginal på tio dagar åt båda håll. Eftersom man inte kan säga så mycket när ett barn föds om hur det ska gå för just den individen, är det väldigt konstigt att gå på siffror: varje gång handlar det ju om en individ.

– En studie har visat att det överlever flera barn i norra Sverige, men det finns inte flera gravt handikappade barn där. Man räddar alltså inte barn till ett odrägligt liv, det är flera barn som blir friska. Och om man ska prata pengar, så finns det ingen vård i världen som är så lönsam som den nyföddas intensivvård: den absoluta majoriteten överlever, blir frisk och betalar skatt hela sitt liv.

En annan fråga som engagerar Katarina väldigt mycket är, om det är föräldrarna som ska bestämma om deras barn ska leva eller inte.

– I vissa länder är föräldrarna med i beslutet och är de som avgör om ett barn ska leva eller dö. Det tycker jag är väldigt svårt att förstå. Hur ska de kunna veta? De bygger ju alla beslut på det vi säger och då beror det så mycket på hur jag som individuell läkare lägger fram informationen: man kan ju säga samma sak på många olika sätt. Och om vi överlåter beslutet på föräldrarna, ska de leva med det resten av sina liv. Jag tycker det är fegt av professionen att lägga ansvaret på föräldrarna. Vi måste alltid samråda med föräldrarna och vara omsorgsfulla i vår information, så att de förstår våra medicinska ställningstaganden. Men det är läkarna som avgör om och när man ska avsluta vården av ett svårt sjukt barn.



Katarina är 54 år nu. Jag frågar: Vill du fortsätta med ditt jobb
tills du går i pension?

– Jag skulle gärna vilja fortsätta till jag blir pensionär, men det tar mycket kraft. Vi skulle behöva vara fler, det skulle bli lättare om man har möjlighet till en normal tillvaro. Som det är nu, jobbar jag mycket övertid. Jag går ständigt med 300 timmar komp och 30–40 semesterdagar outtaget. Och då räknas flygtiden inte ens in. Det är bara för att vi inom vårt team är så lojala och soli-dariska som det löser sig, för vi är alldeles för få.

Katarina fortsätter:

– Jobbet, med allt som det innebär, påverkar privatlivet också en hel del. Det händer ofta att jag måste avboka i sista minuten eller lämna utan förbehåll. När en kompis fyller år och jag har helikopterjour, då går jag dit men jag vet inte om jag kan stanna kvar eller om jag ska flyga. Men som vi brukar säga bland jobbarkompisarna: man vänjer sig vid att inte ha ett liv eller bara ett sporadiskt liv.

– Men om några år blir det nog så att jag taggar ner lite och hittar på något annat. Jag vill inte bli bitter och trött. Jag har så mycket annat jag vill göra och jag har många vänner som jag vill träffa oftare. Dessutom vill jag skriva mer.

Djupt imponerad åker jag hem efter samtalet. Ibland kan det kännas så självklart att det finns läkare, sjuksköterskor och så många andra inom vården som dygnet runt ställer upp när våra barn eller vi själva behöver dem. Trots allt som krävs av dem.

Tack Katarina, för att du ville dela med dig: jag är väldigt tacksam över att det finns brinnande själar som du.

Det här är Katarina Strand Brodd:

Ålder:
 54 år.
Familj: Man, två barn, hund, katter och guldfisk.
Yrke: Neonatolog.
Varför har du valt ditt yrke? Under utbildningens gång blev det så sakta
klart för mig att detta var det bästa jag kunde tänka mig att jobba med.
Vad gör du helst på din fritid? Springer i skogen, åker skidor,
läser böcker och umgås med familjen.

Av Mirjam Jonker