Miljöhopp

Bakluckan är fullastad med två veckors sopor. Kassar med tidningar, plast, glas och metall. Dags att åka till källsorteringen. Men hur stor vits är det egentligen att vara en miljömedveten medborgare när man samtidigt vet att Kina varje år släpper ut 6 miljarder ton koldioxid? Vi gjorde en djupdykning i frågan och kom upp till ytan med insikten att både storpolitik och små handlingar är nödvändiga för att rädda miljön.

Där går gränsen. Definitivt. Jag tänker inte diska ur smörbyttan för att sedan slita isär den kartongklädda delen från den plastiga delen. Smörbyttan går rätt ner i soporna.

Annars är jag något av en perfektionist när det kommer till källsortering. Har skapat ett smart system i köket där alla sopor har sitt givna ställe: tidningar och pappersförpackningar i varsin back; plast, glas och metall i en annan. Jag sköljer ur ölburkar och flaskor, låter dem torka i diskstället för att sedan sortera in dem i en tredje låda. Varannan helg är det fullt och tid att åka till källsorteringen.

Jag är noggrann med att släcka lampor också. Slår av strömbrytaren efter barnen i pysselrummet. Dimrar ner kökslampan som lyser på max. Aldrig har elmedvetenheten varit så stark som förra vintern, efter en chockräkning från elbolaget. Då skruvades också golvvärmen ner till ett minimum, men det handlade nog mer om att rädda ekonomin än miljön.

Superbra på sopor

Jag är en rätt miljömedveten person. Källsorterar, släcker lampor, handlar ofta ekologiskt, cyklar till jobbet. Låt oss titta mer på just det här med återvinning för att se hur tendensen ser ut i Sverige i stort.

Statistiken från organisationen Avfall Sverige visar att stora förbättringar gjorts bara de senaste åren. Allt mindre del går till deponi, det vi tidigare kallade soptipp. För 2009 var den siffran bara 1,4 procent vilket är mindre än hälften jämfört med 2008. Tittar vi tio år tillbaka kan vi konstatera att en fjärdedel då hamnade på tippen.

Här är Sverige ett föregångsland

– Vi är superbra på att källsortera i vårt land, säger Ingegerd Svantesson, informatör på Avfall Sverige. När det gäller hanteringen av elavfall är vi bäst i världen, och vi ligger långt, långt över Europamålet. Vi är också unika när det gäller vår låga andel deponi och många andra länder, till exempel Storbritannien, har en väldigt stor del deponi.

Det här är goda nyheter. Tillsammans bidrar vi med våra vardagshandlingar till att alltmer av våra sopor återvinns och att Sverige går i fronten. Men även Europa i sin helhet håller på att ta ett grepp kring detta med avfallshantering. I november 2002 klubbade EU igenom att medlemsländerna skulle lämna statistik vartannat år kring sin avfallshantering – statistik som sedan ligger till grund för förbättringar inom området.

Svarta siffror

Men än så länge har vi bara vidrört ett litet miljöområde. Vi har inte pratat om koldioxid och klimathot.

Lite mer statistik. De senaste siffrorna från Naturvårdsverket när det gäller Sveriges koldioxidutsläpp är från 2008, och de visar att det släpptes ut drygt 50 miljoner ton det året. Tendensen är sjunkande, taket nåddes 1996 med 62 miljoner ton. Ytterligare ett positivt miljötecken.

Men nu blir det svårt. En artikel som publicerades i samband med klimatförhandlingarna i Köpenhamn förra året listar världens största miljöbovar. I topp ligger den tyska elproducenten RWE som släpper ut 247 miljoner ton koldioxid på ett år. Det är fem gånger så mycket som hela Sverige.

Sen har vi ju Kina. År 2006 gick de om USA när det gäller mängden utsläpp av växthusgaser. Det året ökade landet sina utsläpp med nio procent jämfört med året innan. När det gäller det totala utsläppet räcker det inte längre att räkna med miljoner, utan miljarder. Närmare sex miljarder ton koldioxid släpper landet ut varje år.

Jag försöker förstå denna gigantiska siffra genom att relatera den mot mina egna bilutsläpp. Min bil är från 2002 och släpper ut runt 170 gram koldioxid per kilometer. Med de 1 500 mil vi åker varje år bidrar vår familj med runt 250 kilo utsläpp varje år. Kinas utsläpp motsvarar alltså koldioxiden från 24 miljarder bilar av min sort.

Passionerad miljöprofil

Hur meningsfullt är det egentligen att källsortera, handla dyra ekologiska produkter eller köpa miljöbil och halvera sina bilutsläpp, när man samtidigt känner till Kinas höga och växande utsläpp? Det är onekligen ett dilemma som kan så tvivel i den mest inbitne miljövännen.

Jag tar med mig frågan till en av förgrundsprofilerna i Sverige när det gäller miljöarbete – Stefan Edman. Han har författat ett 40-tal böcker, varit sakkunnig i Göran Perssons regering, och mottog förra året en medalj ur kungens hand för sitt starka miljöengagemang.

Vi startar med storpolitiken och vikten av att länder och regeringar kommer överens. Svepet börjar med fiaskot på klimatkonferensen i Köpenhamn i december förra året. Eller fiasko förresten. Stefan Edman tycker att mötet faktiskt rönte två framgångar. Ett löfte om att minska skogsskövlingen i bland annat Brasilien och Indonesien och ekonomisk stimulans för att skapa ett mer klimatvänligt skogsbruk. En pott på 30 miljarder dollar från i-länderna till satsningar på grön teknik i u-länderna.

Men faktum kvarstår när det gäller huvudfrågan på klimatkonferensen. Länderna misslyckades med att hitta en överenskommelse kring en radikal minskning av koldioxidutsläppen till år 2020.


Stefan Edman  miljödebattör.

Ny klimatfajt

Nu laddar världen för ett nytt klimatmöte, denna gång i Mexiko med start 29 november. USA, eller snarare den amerikanska senaten, spelar en nyckelroll. Många hade hoppats att president Barack Obama skulle kunna agera joker i klimatfrågan, men han är helt beroende av senaten, som ännu inte har enats i frågan, berättar Stefan Edman och fortsätter:

– Mötet kan komma att sluta med att det skrivs flera avtal där vissa länder går före i klimatfrågan. Kanske går EU samman med den så kallade U-landsgruppen och förlänger Kyotoavtalet med löfte om tuffa
mål för sänkning av utsläppen.

– De fyra länder som bröt sig ur U-landsgruppen i Köpenhamn: Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, kanske förnyar sina löften från förra klimatmötet. Kina lovade ju faktiskt sänka sina koldioxidutsläpp med 45 procent, men beräknat per BNP-enhet.

Stefan Edman lägger till begreppet ”rättvisa” i resonemanget runt klimatavtalen. Är det verkligen rimligt att förvänta sig att länder, oavsett hur utvecklat välståndet är, ska sätta samma klimatmål? En världsmedborgare släpper i snitt ut 4,5 ton koldioxid varje år. En indier släpper ut 1,2 ton, en kines 4,6 ton, en svensk 5,1 ton och en amerikan … 19,1 ton. Kyotoprotokollet bygger på att de som släpper ut mest också ska minska mest. I Köpenhamn var det perspektivet nästan helt borta, vilket var en av orsakerna till att det inte blev något avtal.

I december vet vi om splittringen kvarstår eller om det blir ett historiskt genombrott i klimatförhandlingen.

– Det viktigaste är att vi nu ser en snabb minskning av användningen av kol och olja, och i stället satsar på grön teknik. Detta skulle ju också ge sociala och ekonomiska vinster i form av jobb, menar Stefan.

Samklang över blocken

Sverige då? Jo, vi har lovat att sänka utsläppen med 40 procent fram till 2020. Enigheten är stor mellan blocken medan tillvägagångssättet skiljer. Medan borgaralliansen vill minska närmare hälften av utsläppen genom insatser i andra länder, vill de rödgröna att hela minskningen ska ske inom Sveriges gränser. Den största utsläppsboven är transportsektorn, och här vill de rödgröna tvinga fram en minskning genom höjda bensinpriser.

Sverige har faktiskt genomfört något som måste beskrivas som den största insatsen ett enskilt land gjort när det gäller klimatfrågan, påminner Stefan.

– På 30 år har vi tagit bort 70 procent av uppvärmningsoljan i bostäderna, vilket är unikt i Europa. Det har skett genom att vi isolerar bättre, hämtar värmen via fliseldade fjärrvärmeverk, använder värmepumpar med mera.
I dag är vårt boende mer eller mindre klimatneutralt i vårt land!

Den lilla miljöhandlingen

Så långt storpolitiken. Men om vi vänder tillbaka till den enskilda miljövännen? Det finns flera anledningar att hylla vikten av individens möjlighet att förändra, menar Stefan.

– När individer agerar tillsammans kan de pressa politikerna att stifta nya lagar. Ett väldigt bra exempel är när man på 70-talet sprutade miljögiftet hormoslyr på skogshyggena. Det blev en massiv folkrörelse mot detta och människor sittstrejkade på hyggena. Det tog bara några få år och så kom en lag som förbjöd detta.

– Vi blir också stärkta när vi ser att vår egen handling faktiskt bidrar till förändring. Där jag bor på västkusten, har fem kommuner skapat förutsättningar för hushållen att samla in organiskt avfall. Det körs till en anläggning som förvandlar avfallet till biogas, och när jag ser biogasbilar rulla på gatan kan jag tänka att de faktiskt drivs på mina bananskal och äppelskrutt, och att det går åt ett antal liter bensin mindre, säger Stefan Edman.

Det är också lätt att se potentialen i den egna handlingen, menar han. Hitta exempel på en liten handling som till exempel minskar koldioxidtrycket, och addera med antal invånare i vårt land. Han tar Eko-driving som exempel. Minska hastigheten från 110 till 90 km i timmen och du bantar 400 kilo koldioxid per 1 000 mils körning. Med 6,5 miljoner fordon som ekokör skulle belastningen på miljön kunna minska med två-tre miljoner ton koldioxid varje år enbart i Sverige.


Miljöbil. Foto: Bernt Wahlgren

Sist men inte minst framhåller Stefan Edman den egna tillfredsställelsen.
– Det undanröjer pessimism, den mentala försurningen som jag kallar den, om man drar sitt strå till stacken. Vi blir mer hoppfulla.

Jag håller med. Det känns bra att diska ur flaskan och låta den droppa av i diskstället, och veta att glaset kommer att återanvändas. Det känns rätt att köpa mjölk och grönsaker som är framtagna utan miljögifter. Jag kommer att följa Mexikokonferensen med stort intresse. Men oavsett hur det går där kommer jag fortsätta sortera glas och papper, dimra lampor och cykla till jobbet. Kanske till och med överväga det där med smörbyttan.


Jordens framtid – två scenarier

Skräckscenariot

Regeringar och människor världen över fortsätter sina strävanden att ställa om energianvändningen, men det går för långsamt. Temperaturen stiger sakta, och når så småningom den punkt som FN:s klimatpanel IPCC varnar för, den så kallade ”tipping point”. Jorden har blivit 2 grader varmare sen år 1900 och det går inte längre att backa klimatutvecklingen. Vädret blir alltmer extremt med stora regnmassor i tropikerna, omfattande torka i subtropiska områden och höjning av världshaven.

Det positiva scenariot

Beslutsfattare världen över vaknar och inser att vi alla blir förlorare på sikt om vi inte gör allt vi kan för att hejda den globala uppvärmningen. Samarbetet regeringar och världsdelar emellan ökar och man hittar gemensamma klimatmål. Samtidigt utvecklas den gröna tekniken, med inte minst Kina som främsta påskyndare, vilket gör att en smart energieffektivisering och förnybara energikällor på allvar börjar konkurrera ut olja och kol. Jordens värmeökning avklingar sakta för att senare avstanna.


Koldioxidbanta!

Alla kan vi hjälpas åt att minska koldioxidtrycket. Här är sex steg till en bättre miljöprofil:

  • Byt till nio lågenergilampor och banta bort 250 kilo koldioxid under deras livslängd.
  • Installera snålspolande munstycken i badrum och kök och banta 250 kilo koldioxid per år.
  • Se till att ha bra luftcirkulation bakom frys och kyl och banta 250 kilo koldioxid per år.
  • Minska den bensindrivna bilåkningen med 120 mil per år och banta 250 kilo koldioxid.
  • Byt ut två flygresor Stockholm–Sturup och banta 200 kilo koldioxid (tåget är drygt 300 gånger klimatvänligare än flyget).
  • Sänk hastigheten från 110 till 90 km/timme och banta 250 kilo koldioxid efter 600 mils körning.

Av Stefan Seidel






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.