Matförvirring

Först och främst ska varorna man lägger i kundvagnen vara ekologiska, helst kravmärkta: att tänka på miljön verkar ha blivit en självklarhet. Varorna ska dessutom vara närproducerade, för man vill inte ha många onödiga liter diesel eller flygfotogen på sitt samvete. Och nyttiga ska de vara, för vi vet ju alla vad som väntar dem som inte tar kroppens hälsa på allvar! Sedan ska man inte heller glömma våra fattiga medmänniskor i tredje världen: genom att köpa deras produkter ser man till att de har arbete och inkomster – och en framtid att se fram emot.

Väldigt nobelt att ta hänsyn till allt det här, eller hur? Problemet är bara att det är näst intill omöjligt att få ihop alla dessa krav.

Ett enkelt exempel är bananer. Hur kravmärkta de än är, lär de väl aldrig bli närproducerade.

Låta bli att köpa bananer i framtiden då? Nja, än så länge är bananer den enda frukten mina barn vill äta frivilligt – för allt annat krävs mutor eller hot. Och även om bananer kanske inte är världens största hälsokälla, innehåller
de i alla fall någon vitamin här och där.

Men även om vi i fortsättningen skulle tvinga barnen att bara äta närproducerade äpplen och päron, då uppstår ett annat dilemma: bananodlarna. Slutar vi köpa bananer, då har de inga inkomster och då ser de kanske inget annat alternativ än att odla sådant som inte är lagligt. Efterfrågan på sådana produkter lär ju vara rätt stabil och även öka, vilket i sin tur kan leda till andra problem som man helst skulle vilja slippa.

Och då har jag inte kommit längre än till första disken på grönsaksavdelningen. Min inre diskussion fortsätter oförminskad när jag närmar mig nyttiga godsaker som avokador, ananaser, meloner och mandariner. För att inte tala om de första jordgubbarna. Oj, de kommer från Belgien! Var ligger egentligen gränsen för “närproducerad”? Är det inom en omkrets på fem eller tio mil? Är det hela Sverige eller kanske hela Europa? Jag vet faktiskt inte.

När jag förvirrad – och med en nästan tom kundvagn – har tagit mig genom grönsaksavdelningen, tar utmattningskriget inte slut. Tvärtom. Kaffe, te, kakao, grekisk yoghurt, choklad: det är nästan omöjligt att hitta produkter som inte tar upp striden med mitt samvete.

Och nya produkter tillkommer regelbundet. Ta rosor som exempel. Hela tiden trodde jag att de kom från Holland, som de flesta blommor som finns att köpa, och Holland är kanske inte riktigt nära, men inte heller så långt bort … Fel, upptäckte jag nyss! Rosorna flygs in fyra gånger per dag från Kenya. Fyra gånger per dag, från Kenya? Det är inte klokt!

Trots att alla säger att vi lever i ett informationssamhälle, känner jag att jag behöver mer information. Jag vill inte bara veta var produkterna kommer ifrån, utan också hur de odlas och transporteras. Vilka behandlingar har de genomgått och hur mycket nytta finns kvar efteråt? Vem är det som tjänar pengar på dem: är det fattiga bönder eller stora markägare som blir rika på bekostnad av de fattiga bönderna som jag vill stödja?

Eller så vill jag kanske inte veta allt det där. Egentligen vill jag bara få riktlinjer som hjälper mig att handla rätt. Kan inte alla organisationer som riktar sig på en delaspekt – ekologiskt, kravmärkt, närproducerat, nyckelhållsmärkt eller rättvisemärkt – slå sina kloka huvuden ihop och komma med ett enkelt märke: rätt eller fel? Det skulle inte bara lätta mitt samvete, det skulle också leda till att fler människor handlar rätt.

Av Mirjam Jonker

 






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.