Sofia Jannok

”Jag vill sprida glödkorn med
vinden över världen.”


Foto: Carl-Johan Utsi

Hon har inte bara en underbar röst. Hon är även en duktig låt- och textskrivare och en väldigt klok, ödmjuk och kärleksfull människa. När hon sjunger vävs alla dessa egenskapar och hennes samiska bakgrund ihop till ett framträdande som berör ända in på djupet. Möt Sofia Jannok – sångerska, låtskrivare, same, människa.

Första gången jag hör namnet Sofia Jannok är jag på väg till Arlanda. När jag sätter på radion hamnar jag mitt i Sommar i P1, där hon debuterar som sommarvärd. Sofia Jannok berättar om minnen från uppväxten i Lappland, sin familj och om den samiska synen på livet och naturen. Jag är så imponerad av henne att jag är nära att sänka farten, bara för att kunna lyssna klart på hela programmet innan jag kommer fram.

Drygt ett år senare träffas vi på ett litet fik på Gärdet i Stockholm. Medan jag förberedde mig för samtalet, kom jag på att jag faktiskt har sett och hört henne en gång tidigare, när hon sjöng Abbas Waterloo på samiska på Melodifestivalen i februari 2009. Det var så bra! Undrar vad Björn och Benny tyckte?

– Nej, de har inte hört av sig, skrattar Sofia. Men de reagerade väldigt snabbt när jag skickade min förfrågan om att få översätta låten och framföra den på samiska. Jag fick ett ja inom en timme. Och det var inte helt självklart, för de brukar vara väldigt restriktiva när det gäller användningen av deras material. För många var Sofias uppträdande i Melodifestivalen 2009 kanske den första gången de hörde henne sjunga. Men redan då hade hennes andra album ”Ássogáttis” kommit ut, och hennes namn var sedan flera år väletablerat i den samiska världen.

Du var 25 år då. Började du sjunga tidigt? 

– Jag kommer inte riktigt ihåg, men det var väldigt tidigt. Jag var en sådan där trallande unge och började sjunga innan jag ens kunde prata. Och även jojken kom tidigt, på samedagis. Då var jag kanske fyra år.

Men musiken, och framför allt jojken, kom inte hemifrån.

– Pappa och mamma sjöng inte särskilt mycket hemma och jojken kommer definitivt inte därifrån: den var under några generationer totalt fördömd och ansågs som synd av kyrkan. Sameskolan och samedagiset har varit väldigt bra när det gäller jojken, och även identitetsstärkande. Så jag sjöng och jojkade om vartannat. Sedan började jag tillsammans med en kompis, Anna Kärrstedt, med små uppträdanden på skolan och så småningom även på festivaler och andra evenemang. Så jag har stått på scen sedan jag var elva.


Sofia & Anna: Calmmit (Eyes)

En dag i 1994 ringde TV3 och frågade om duon Sofia och Anna kunde vara med i talangjakten Juniorchansen.

– Det var fränt! Det mest spännande var nog att sjunga till komp. I musikkulturen vi kommer ifrån är det vanligt att sjunga a cappella, och vi brukar byta tonart lite när som helst. Men det tyckte inte kapellmästaren till TV3:s husband var så bra, utan han frågade oss om vi kunde försöka hålla samma tonart hela tiden.

Hon skrattar:

– På den tiden visste jag inte ens vad en tonart var.

Men trots det kom de långt, hela vägen till finalen ”Bravo Bravissimo” i Italien 1995. Sedan tog duon förstapris i Sámi Grand Prix 2001 med låten ”Meahci mánná”.

– Efter det började jag sjunga solo och 2003 vann jag Sámi Grand Prix som soloartist. Det var första steget i min solokarriär.

När upptäckte du att du inte bara kunde sjunga, utan även skriva låtar?

– Jag började skriva dikter väldigt tidigt, när jag var nio år. Min morfars bror var en känd samisk diktare, Paulus Utsi. Han var redan bortgången när jag föddes, men han har inspirerat mig väldigt mycket. Sedan var inte steget så långt till att tonsätta. Jag kände dessutom att jag behövde en ny repertoar för det finns inte oändligt med låtar på samiska. Och när jag väl hade börjat, då ville jag skriva sådant som låg närmare mig själv, mina egna uttryck.

Inspirationen hämtas från människor, möten, himlen, jorden och vidderna i norr men också från stadspulsens tempo och färger.

– Inspirationen kommer till en stor del från naturen. Men många låtar har jag faktiskt skrivit som ”same i exil” i Stockholm. Det är svårt att sätta fingret på det, men ibland känns mitt ursprung starkare när jag är så långt ifrån det. På något sätt blir det ännu mer tydligt när jag är i Stockholm.

Fastän Sofia oftast skriver sina låtar på samiska, är hennes musik inte samisk folkmusik. I recensioner kategoriseras den ofta som samisk pop, men den omfattar flera andra stilar också, som – enligt min okunniga uppfattning – blandas ihop till en helt egen stil. Men Sofia har svårt att placera in sin musik i ett musikaliskt fack.


Foto: Carl-Johan Utsi.

– Jag vet ingenting om stilar. Jag har bara gått på känsla och det gör jag fortfarande. Ibland kan det vara väldigt positivt att min musik inte ingår i en enda genre. Jag kan sjunga på visfestivaler, pop- och rockfestivaler, jazzfestivaler, folkmusikfestivaler och världsmusikfestivaler. Men om någon frågar, då säger jag att jag sjunger pop, för låtarna har oftast poplängd, det finns tydlig vers och refräng och de har en viss enkelhet som jag tycker hör till pop. Men sången blandar helt klart stilar och tekniker. Jag tror att det beror på att jag under min uppväxt aldrig riktigt förstod skillnaden mellan sång och jojk, och därför har jag lätt att växla mellan dem i en och samma låt.

Har du ett budskap som du vill förmedla till publiken?

– Inte helt generellt. Jag tänker mer låt för låt. Varje låt har en egen känsla, en egen berättelse. Viktigt för mig är att förmedla någonting som är självklart för mig och det är att vi ska respektera naturen, se helheten och se sambandet mellan det vi får och det vi ger tillbaka till jorden.

– Jag skriver mest på samiska och de samiska orden har en sådan tyngd. Det är ett gammalt språk och det finns ett ursprung i varje ord. När jag skriver på samiska känner jag mig väldigt nära mitt arv och mina förfäder. Det är kanske den känslan jag vill förmedla.

Vilken är din bästa musikaliska upplevelse?

– Oj, det är så många! Det är svårt att välja. I fjol hade jag till exempel över 100 spelningar. Och även om det är samma låtar, blir det nytt och roligt varje gång jag möter publiken. I maj var jag i Kina och det var verkligen något utöver det vanliga. Jag gjorde en turné i Kinas större städer och spelade på små klubbar, jazz- och rockklubbar. På en spelning hade jag en riktigt dålig start, jag hade inte hunnit äta och var hungrig. Dessutom hade jag en ”bad hair day”. Men när jag klev ut på scenen träffade jag de fantastiska, vackra människorna som stod där och lyste upp lokalen med sina mobiler. En flicka kom fram och frågade om jag skulle sjunga ”Liekkas”. När jag sedan sjöng låten, sjöng alla med: Det var allsång i Kina! Det var riktigt häftigt!

Någonting som Sofia försöker undvika är turistevenemang, där hon ska fungera som ett slags exotiskt inslag.

– Då är de är ute efter en same som jojkar i ett hörn, inte efter min musik. Jag försöker undvika sådana evenemang, men ibland misslyckas jag. Så jag har varit med om det, men det är det värsta jag vet.

Vilka är dina ambitioner, vad vill du uppnå?

– Jag gör musik för att beröra människor, för att sprida glödkorn med vinden över världen. Vad jag vill uppnå är att möta människor. Ofta säger människor till mig att de inte förstår vad jag sjunger men att det ändå känns. Det är vad det handlar om.

Jag vill nog också bevisa att även om det är på samiska, behöver det inte vara litet och smalt och introvert. Det behöver inte hamna i folk- och världsmusikfacket, bara för att det är musik från ett urfolk.

– Dessutom skulle jag vilja bidra till att det samiska arvet – och det faktum att det finns ett urfolk i det här landet – är en självklarhet, inte bara för mig, utan för alla. För jag kan bli förvånad ibland att det kan vara så självklart för mig och inte för någon annan, fastän vi är grannar.

Tänker du även i siffror, som till exempel antalet skivor du vill sälja?

– Jag tycker det är jättejobbigt att tänka så där, att man ska sälja si och så många skivor och vara med på det och det evenemanget för att anses som framgångsrik. Det är inte vad det handlar om. Men visst har jag drömmar ibland, om stora scener med tiotusentals människor i publiken som alla vet vem jag är. Så att det blir som ett kärt återseende. Jag kan också drömma om att göra en duett med Björk: det skulle vara grymt!

Var vill du vara om tio år? 

– Personligen har jag svårt att tänka så långt framåt! Allt har varit så otroligt hittills. Jag vill vara lycklig, hälsosam och ha kvar min underbara familj; det är mer sådana saker jag tänker på när jag funderar på om hur jag skulle vilja ha det om tio år.

Hur har den samiska synen på livet format dig? 

– Det är därifrån mitt miljötänk kommer . Jag växte upp med självklarheten att man inte lämnar spår efter sig. Vi har alltid varit sparsamma med resurser, inte på grund av pengar, men på grund av naturen. Vi lever så mycket ute att det blir ett naturligt sätt att leva.

Vad kan vi lära oss av samerna?

– Det är sättet att umgås med naturen: vi kan inte fortsätta massproducera sönder vår jord. Allt får inte handla om att vinna pengar, vi måste visa lite mer respekt för vårt ursprung.


Foto: Carl-Johan Utsi.

Eftersom Sofia tillbringar en del av sin tid i Stockholm, förstår hon mycket väl att det kan vara svårt att ha den respekten för naturen om man inte ser den.

– När jag tvättar kläder här i stan, då ser jag inte var vattnet hamnar. Tvättar jag kläder i min stuga i Lappland, då ser jag direkt att tvättvattnet rinner ut i naturen. Då blir det mycket tydligare att man måste ta hänsyn. Här i stan är det ju mest betong, det finns så många bilar och många skräpar ner. Ser man inte naturen, då är det svårt att se sambandet.

Ett exempel på hur samerna ser på jorden finns i Sofias blogg, där hon skriver om en person som stolt berättar att han äger en ö. För Sofia är det helt obegripligt att människor kan påstå att de äger mark.

– Hur kan man tro att man kan förfoga över någonting som har funnits längre än någon av oss kan minnas? Även om det står på ett papper så har det ingen betydelse egentligen. Om det står skrivet att jag äger mark, då är det min enda uppgift att se till att den inte förstörs – inte att utnyttja den och avverka så mycket som möjligt. Det synsättet hänger förmodligen ihop med att vi samer inte bara tänker fem eller tio år, utan flera generationer framåt: allt ska vara kvar för dem som kommer efter oss. Det förklarar också varför samer inte har monument eller statyer kvar från det förflutna: vi vill inte lämna spår efter oss. Det är hållbar utveckling på riktigt, eller hur?

Jag kan bara hålla med.

I fjol hade du drygt 100 spelningar;
var kan vi se dig under hösten?

– Under hösten blir det inte så många uppträdanden. Jag har medvetet tagit mer fritid för att kunna skriva nytt material. När man reser så mycket finner man ingen ro för att kunna vara kreativ. Jag har en turné planerad i Småland under hösten, men förutom det kommer jag framför allt att vara i min stuga i Lappland och skriva nya låtar.

Ett löfte om när den nya skivan kommer ut kan hon dock inte ge.

– Jag vill inte jobba mot en deadline: en sådan press kväver kreativiteten, tycker jag. Men någon gång under våren kanske?

Ja, låt oss hoppas det!


Foto: Carl-Johan Utsi

Det här är Sofia:

Namn:
 Sofia Jannok.
Ålder: 27 år.
Bor: I Gällivare.
Familj: Pappa, mamma och bror.
Intressen: Att vara ute i naturen, att fika och mysa och att umgås med familjen.
Största passion: Musik.
Motto: ”Mitt hem är i mitt hjärta och
det bär jag alltid med mig.”
(Nils Aslak Valkeapää)
Webbplats: www.sofiajannok.com


Sofia väljer:

I varje nummer av Onyx får månadens profil välja en välgörenhetsorganisation som vi kommer att skänka en del avannonsintäkterna till. Sofia Jannok väljer Plan: ”De gör ett fantastiskt hjälparbete världen över. Jag har ett fadderbarn i Honduras via Plan.”

Länkar:
Áššogáttis
(se den engelska översättningen av texten nedan)
Irene
Árvas


sofia10

áššogáttis/by the embers

Sofia Jannok

By the embers it is peaceful
The air is mellow
Resting close to you
Northern lights dance under high heavens
with sundry forms of fires
The full moon keeps watch of weak wanderers
so the coldness of winter won’t trick us
beyond the border of eternity

Surround my world
with radiance and warmth
red beauty
Let me be in the center of life
where it’s boiling, burning hot
Listening to the sound of life
where does it come from
Following its path, in pursuit
brings me close to your colours and warmth
which shimmer, shine and seduce me
Paulus Utsi (1918–1975), Strandlös strand

Jag förstår ingenting
Själen är nedtryckt
Se dig omkring!
Hela boplatser är borta

Främlingar har dränkt dem
Deras behov är gränslöst

Står vid en strand
En strandlös strand
Se dig omkring!

Gamla stränder finns inte mer
Främlingar har tagit dem
Deras behov är gränslöst

Av Mirjam Jonker






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.