Har Gud blivit ”någonting”?

Att tro på en högre  makt – religion i går, i dag och i morgon

Det är en solig vårdag och jag promenerar upp mot Romelanda kyrka, ett par mil norr om Göteborg. Kyrkan ligger mitt i det lilla samhället Diseröd och har gjort så sedan 1100-talet. Valet av plats för kyrkan var förmodligen självklart: på högsta kullen. I århundraden kom sedan kyrkan att vara just mittpunkten i invånarnas liv. Numera är det nödvändigtvis inte så. För många är kyrkobyggnaden och det som händer där inne lika intressant som argentinsk curling. Hur har det blivit så?


Romelanda kyrka

Jag går genom den äldre delen av kyrkogården. De som ligger där skulle antagligen på frågan ”Tror du på Gud?” ha svarat ett tvärsäkert ”Ja”. Om man frågade runt i dagens Diseröd eller var som helst i Sverige, hade man troligen fått lite mer svävande svar. Gudstro är ju inte en självklarhet längre. En del tror inte på någonting alls. Andra tror på någonting, kanske en högre makt. Man har svårt att definiera exakt vad denna högre makt egentligen är, och kanske är det lättast så: Någon håller en skyddande hand över mig, men för övrigt förväntas ingen insats eller närmare definition från mig.
Hårdrockare kan förresten också sägas tro på ett högre väsen …

Från konkret till abstrakt

Sett över årtusenden så går vi mot en alltmer abstrakt gudsuppfattning.
I de tidiga naturreligionerna dyrkades konkreta saker såsom jorden, vinden, vattnet och inte minst solen. Det gällde att hålla sig väl med elementen, eftersom dåligt väder kunde äventyra hela ens existens.

Nästa steg var de mytologiska religionerna i Grekland och sedermera också i Rom, där gudarna tog mänsklig form och även hade högst mänskliga egenskaper. Hinduismen skulle kunna sägas vara Indiens variant av just dessa religioner, med sina färgstarka gudar med väl avgränsade ”ansvarsområden”.
I Norden hade vi asatron med sina gudar.


Shiva

Världsreligionerna med ursprung i Mellanöstern: judendomen, kristendomen och islam, tog en mer abstrakt form. Gud avbildades inte längre, vilket säkert kunde vara lite förvirrande om man tidigare hade tillbett en guldkalv. Det behövdes lite hjälp på traven. Gud själv var för stor för en enkel människa att ta in. Därför undervisade och ledde diverse mer eller mindre namnkunniga profeter människorna. I handböckerna Gamla testamentet, Nya testamentet och Koranen kunde man få mer information.

Under upplysningen började en annan världsbild växa fram. Det fanns plötsligt vetenskapliga förklaringar på det som religionerna hade haft ensam tolkningsrätt på. Det kanske ändå inte var så att Gud hade skapat världen lätt och ledigt på sex dagar och sedan kopplat av med en tidning och en kopp kaffe på den sjunde dagen?

1900-talet kom och vetenskapsmännen förklarade att en ”smutsig” komet förde med sig beståndsdelar, som ihop med de pusselbitar som redan fanns på jorden, räckte för att skapa liv. När dinosaurierna hade som roligast kom så ännu en komet. Den globala nedkylningen som följde slog ut jätteödlorna och banade väg för däggdjuren och i förlängningen för människan.

Se där, pusslet var lagt. Vi visste hur vi blev till. Likväl försvann inte värl,dens religioner. Dessa tog på vissa håll ett par steg tillbaka och kliade sig i huvudet. Man kom fram olika förhållningssätt. En del bestämde sig för att inte förhålla sig alls: förnekelse. Det var business as usual: Gud skapade jorden på sex dagar och åt kanelbullar på söndagen. Andra anpassade sig och menade att delar av de heliga böckerna till viss del skulle ses som symboliska berättelser, men att Gud likväl existerade.

Denna anpassning skulle mycket väl kunna vara förklaringen till att människan långt ifrån har övergett religionen. Å andra sidan verkar människan sträva mot någon sorts tro. Folk som visat lite eller inget intresse alls för religiositet blir plötsligt omvända och lever nya liv som troende. Och vi har ju dessutom dessa som i stället för att prata om Jesus, Allah eller Buddha talar om den där högre makten. Varför?

Jag pratar med prästen

För att bringa lite klarhet går jag in på pastorsexpeditionen, där jag träffar Björn Gusmark, kyrkoherde i Romelanda församling. Vi slår oss ner i sittgruppen inne på hans kontor, och ägnar en dryg timme åt funderingar kring historia, kristenhet och högre makter.


Björn Gusmark,kyrkoherde i Romelanda församling

Jag börjar med att presentera min teori om människans religiösa vandring från naturreligioner, via mytologiska religioner till ett alltmer abstrakt troende såsom i de abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom och islam) för att till sist ”bara” tro på en högre makt, eller att som ateisten välja bort allt vad religion heter.

Björn Gusmark nickar instämmande, men invänder sedan att min förklaring är alltför filosofisk. Snarare pekar han på att kristendomens intåg i Norden var en befrielse för människorna. Det blev förbjudet att slå ihjäl folk och att stjäla. Det kom att stiftas lagar om kvinnofrid. Via klostren kom ny kunskap och teknik och en högre levnadsstandard för befolkningen. Både på ett andligt och på ett materiellt plan var kristendomen en vinstlott för den tidens människor.

På 1500-talet blev vi protestanter, fortsätter Björn. Det passade Gustav Vasa bättre av ekonomiska och politiska skäl, att predikanter i Stockholm pratade om individens relation till Gud i stället för katolska kyrkan och påven i Rom.

Under krigarkungarna Gustav II Adolf, Karl XI och Karl XII skapas sedan enhetskyrkan, den svenska kyrkan, där alla skulle be samma böner och sjunga samma psalmer. Där någonstans börjar kyrkan bli något negativt för folk, eftersom religionen nu också används som ett sätt att hålla svenskarna i schack.

Som en motvikt till 1700-talets upplysning kommer sedan väckelserörelserna på 1800-talet. Björn pekar på att frikyrkorna gjorde tron än mer individualistisk: Du fattar beslut om din tro och helst ska du också låta döpa dig. Därmed förlorar tron än mer av sina kollektiva drag.

När 1900-talet sedan kommer har människor en stor valfrihet. Många har dessutom negativa erfarenheter av kyrkan som tråkig, gammaldags eller fördömande. Alltfler människor väljer då att inte vara med i kyrkan men, tillägger Björn, alltjämt är människan religiös. Obotligt religiös dessutom.

Som präst ser han det som ett viktigt arbete att återfå människors förtroende. Kanske kan detta ske genom att presentera en avskalad Jesus utan kyrkans överbyggnad; att hitta tillbaka till ursprungsbudskapet, vilket en gång attraherade människor världen över till den grad att man var beredda att gå i döden för sin tro.

Anser han att det finns möjlighet att få människor som tror på en högre makt att finna det de söker i Svenska kyrkan? Jodå, Björn menar att det alltid är enklare att diskutera tro med folk som tror på ”någonting” än med dem som inte tror på någonting alls.

En människas sökande kan ibland ta lite ovanliga vägar. I Trondheim på 90-talet fanns en stor väckelse bland människor aktiva inom New Age-rörelsen. Någon av dessa fick en dag lift med en kristen lastbilschaufför. Hemma igen berättade han för sina kompisar om vad som hade sagts under resan. Det hela slutade med att flera hundra New Age-anhängare blev kristna: ”Vi insåg att det var detta som vi sökte hela tiden!”

Genom tydlighet och öppenhet ska man försöka nå de som söker. Man ska hitta ett sätt att uttrycka sig på så att människor förstår och folk ska få ställa frågor på sitt språk och med sina erfarenheter som utgångspunkter. Björn Gusmark ser också gärna att man kommer in i kyrkan, likt i väckelserörelsen, och bidrar med sina gåvor och resurser snarare än att vara enbart konsument.

Vi är överens om att det postsekulära samhället banar väg för en större förståelse och ett intresse för religionen i allmänhet och kanske kristendomen i synnerhet. De yngre generationerna har inte heller några dåliga erfarenheter av kyrkan. Jag tackar för pratstunden och befinner mig snart ute i vårluften igen.

Tänk om vi hade fått en religion med
Uppsala som heligt centrum

Carl von Linné var den som påbörjade systematiseringen av växt- och djurlivet. Att påstå att Linné åtnjuter stor respekt bland biologer är ungefär som att säga att solen är en hyggligt varm himlakropp och att kaffe och kanelbullar smakar gott ihop.


Frimärke av Carl von Linné, gavs ut 2007

Som den store läromästare han var hade han givetvis en klase elever, som studerade för honom och var behjälpliga på allehanda vis. Den kanske mest kände av dem var Daniel Solander. Han skulle komma att resa med Kapten Cook på dennes första resa och tillsammans med sin engelske kollega Joseph Banks göra fantastiska, botaniska upptäckter i Söderhavet och inte minst i Australien.

Låt oss nu för ett ögonblick fantisera lite. Låt oss tänka att Daniel Solander sliter ont för Karl Linnæus i växthusen i Uppsala. Det är en varm dag och Solander skulle hellre ligga under den yviga björken, Betula pendula, vid bortre herbariet och sova middag i stället för att rensa ogräs. Det gör honom inte på bättre humör att Linnæus själv är i det svala Norrland på en insamlingsresa. En geting, Vespula vulgaris, landar på Solanders nacke varpå han gör ett halvhjärtat försök att slå undan insekten. Getingen ser handen komma, lyfter hastigt från biolognacken för att sedan snabbt återvända till densamma med gadden först. Solanders ”AAAAJ!” får en flock stadsduvor,Columba livia, att skrämt lyfta och flyga sin väg.

Några timmar senare, trött och smutsig och gnuggandes en öm svullnad på nacken, får han till sist nog av att slita för Linnæus. Solander bestämmer sig helt enkelt för att nu får det räcka. Han sticker samma efter middag in ett anonymt brev under dörren till prefektens kontor. Brevet innehåller grova och helt uppdiktade anklagelser om forskningsfusk. Från en av Linnæus fiender mottager han 30 riksdaler att användas till ”Hvad Solander finner best”.

Linnæus avskedas från universitetet under förödmjukande former och dör en kort tid därefter, utfattig och utskämd. Något decennium senare avslöjas Solanders förräderi, Linnæus heder och ära återupprättas och hans idéer kring systematik får ett så stort gehör att vetenskapsmän på allvar börjar tillbe honom. Han adlas till Linné postumt och ett århundrade senare finns inte ett universitet i världen, som inte har ett Linnékapell.


The Elvis Church ?

Ja, jag är ute på teologiskt och logiskt tunn is här, men kan en liten grupp hysteriska Elvis-fans i USA på allvar starta en religion, som går ut på att tillbe den gamle rockikonen, så kanske några forskare på ett universitet skulle kunna falla på knä framför ett altare klätt i löv av ek, Quercus robur, och hylla det gamla geniet.

Jag konstaterar i alla fall lite småleende att Solander och Linnés andra elever, faktiskt än i dag benämns som Linnés lärjungar.

Ducka för ateister

Att tro på en högre makt skulle kunna vara en tillbakastuds från ateismen. En människa känner sig inte hemma i kristendom eller någon annan av världsreligionerna och konstaterar att det nog inte finns någon gud, Jesus eller något annat. Enligt principen att människan ändå söker sig till religioner ”uppfinner” man därför en egen religion, en högre makt. Tanken på att allt är en lika stor slump som tre sexor i rad i tärningsspel – att kometen lika gärna hade kunnat missa jorden – är uppenbarligen för provocerande. Alltså väljer man att tro på någonting. Det för också det med sig att man inte hamnar i skottlinjen för ateister. Som troende på en högre makt är man mindre intressant att kritisera än någon som säger ”Jag tror på Allah och hans profet”eller någon som säger: ”Jag tror på Jesus”” ett påstående som i vissa sammanhang är mer provocerande än att säga ”Jag älskar blåvitt” eller ”Jag är gay”.

Är det förresten inte tragiskt hur en religion definieras utifrån dess mest extrema utövare? Säger någon islam tänker många på skäggiga, arga män i demonstrationståg, fastän merparten muslimer i världen känner lite eller ingen gemenskap med fundamentalister.

Samma gäller för kristendomen, som hos många väcker associationer såsom knepiga, amerikanska församlingar ute på en svårt inavlad landsbygd, pamflettviftande Jehovas vittnen och Knutby. Det är egentligen inte konstigt att människor tar avstånd ifrån organiserad religion. Man kan ju börja tro på en högre (eller lägre) makt för mindre …

Jag ringer min kompis Eva, som har en uppväxt som delvis präglats av baptistkyrkan. Hon tror inte på en god och allsmäktig Gud. ”Varför skulle då så många människor lida? Varför skulle Jesus prioritera att förlänga ena benet på frikyrkliga kristna år ut och år in samtidigt som barn dör?”

Hon tillstår dock att religionen är en stor tröst för många människor som hon känner, men att det finns en baksida, som består av makt och kontroll. I dag anser sig Eva vara pragmatisk agnostiker. Emellertid gillar hon att gå i kyrkan ibland: delta i ritualen, sjunga psalmer och ta nattvard. ”Men det måste vara kravlöst och inte så prestationsinriktat och klämkäckt som i min barndoms kyrka. Jag söker inte längre gemenskapen utan föredrar att vara anonym i kyrkorummet.”

Och vad händer sedan?

Ett par dagar efter mitt möte med Björn Gusmark passerar jag Romelanda kyrka igen. Flaggan vid församlingshemmet vajar på halv stång och det hörs orgelmusik från kyrkan.

Vad händer när vi dör? Kommer vi till himlen? Kommer vi till dödsriket i väntan på att Jesus ska återkomma och döma levande och döda? Eller är döden vår ändhållplats; ett mörker som barmhärtigt låter oss sova i evighet?

Carl-Johan De Geer skriver i sin bok Jakten mot nollpunkten:

”Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det stora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte – än denna: Vi lever. Vi dör. Det är bra.”

Det är vackert och övertygande skrivet, tycker jag.

Å andra sidan; den engelske musikern Peter Gee skriver så här om sin sång Everlasting Arms:

”Faith enables us to live with God in Heaven forever, and to be reunited with our loved ones. Death is so unnatural for human beings. We weren’t originally designed to die. That’s why it seems so wrong, so unfair. But there is a purpose and a hope. This life is the preparation for eternity, and for eternal life.”

Det är också vackert och övertygande skrivet.

Björn Gusmark sa under vårt samtal att det ska bli intressant sedan att se hur allt hänger ihop: skapelsen, livet och döden.

Det tycker jag också. Undrar förresten om Gud verkligen äter kanelbullar?

Av Johan Drejenstam 






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.