Godhet och ondska
– vårt arv, våra val och deras konsekvenser

Kampen mellan ont och gott är ett tacksamt tema i både klassiska och moderna sagor. Snövit är så snäll att det riktigt strålar om henne medan den onda drottningen är elak och helt saknar positiva drag.

I verkligheten är förstås inte allt svart eller vitt. Det är ibland svårt att avgöra vad som är goda handlingar och vad som är dåliga handlingar. Är det sedan handlingarna eller avsikten bakom dem, som avgör om vi är bra eller förtappade människor?

Snällhet är något som vi ibland liknar vid dumhet. En snäll människa förutsätts vara lättlurad: För snäll för sitt eget bästa. Ibland kan man också höra någon kalla en annan människa för snäll som en förmildrande omständighet, när denne har ställt till med något. Svaret blir ofta: Kossor är också snälla men inte tar man in dom i farstun!

Kanske var det en smula förlägenhet över sitt präktiga rykte och sin folkkärhet, som nyligen fick Lasse Berghagen att i ett tv-program berätta, att han i sin ungdom varit smått på glid. Citatet som jag log mest åt var: ”Jag hade basker. Och jag var en rebell.” Generationsklyftan gör antagligen att jag missar de anarkistiska signaler, som en basker måste ha sänt ut till en oroad omgivning.

Vad hade förresten hänt om Berghagen valt fel väg? Hur hade det till exempel gått med Allsång på Skansen? Hade absolut ingen burit blå kavaj i tv under 90- och 00-talet? Hade vi i stället fått se upp för en lång och gänglig gangster?

Rånaren läste några dikter och nynnade på en sång om en teddybjörn alltmedan han försåg sig ur offrens plånböcker. Polisens enda spår är en basker som hittades i den mörka gränden, där rånet ägde rum.

Jag är ledsen, Berghagen. Dina eventuella bad boy-ambitioner varken imponerar eller övertygar. Jag tror snarare att bilden av dig stämmer: Du är en snäll människa. Visst har du säkert sämre sidor. Kanske snodde du en parkeringsplats mitt framför näsan på en annan bilist på Söder någon gång i mitten av 80-talet? Kanske stoppade du i våras en byxknapp i Frälsis bössa när du saknade växel, men ändå inte ville framstå som en snålis? Kanske var det du som stämde om alla orkesterns instrument, när de var iväg och fikade mellan repen på Skansen? Men annars, jag är ledsen Lasse: Du är en god människa!

Förresten, varför är jag ledsen för Lasses skull? Det är ju en bra egenskap. Ändå har just snällhet ett dåligt rykte. Snällhet borde rent utav skaffa sig en pr-konsult. Jag vet en som kan vara tillgänglig: Stefan Einhorn. I sin bok Konsten att vara snäll propagerar han för snällhet på 200 sidor.

Efter att ha läst den känner jag mig, om inte lite snällare, så åtminstone motiverad att bli snällare. Vi tjänar nämligen alla på det. Enligt Einhorn har människan i årtusenden överlevt tack vare sin egenskap att göra livet lättare för andra människor. Visst finns det folk som går motströms, men de är ändå i minoritet. Han pekar också på forskning som visar att människor, som utsätts för goda handlingar, inte bara mår bättre utan även ”skickar vidare”. Snällhet sprider sig som ringar på vattnet.

Samtidigt undrar jag om det inte finns godhet som gränsar till det beräknande. Tänk dig följande scenario:

Telefonen ringer. Du ser på nummerpresentatören att det är din vän Bo. Egentligen vill du inte ta samtalet, eftersom du har en ganska god idé om varför Bo ringer. Nu gillar du Bosse och som den sanne vän du är lyfter du luren. Vem vet, kanske han bara vill att du ska följa med ut och ta ett par öl i helgen?

Den intuition, som du har dopat med vetskapen att Bo går i flyttplaner, visar sig dock stämma. Dina farhågor att du ingår i hans flyttplaner visar sig också stämma, och det är inte inflyttningsfest det handlar om; det är bärhjälp och inget annat.

Som en revy framför dina ögon passerar bilder från tidigare flyttar, som du hjälpt Bo med. En gång var inget packat och på något konstigt sätt blev det Bosses mamma och du som öste ner prylar i flyttkassar samtidigt som Bo själv stod i telefon. En annan gång var en påse extremt torra mandelkubbar och en flaska ljummen blandsaft enda skaffningen för dig och de andra inkallade mulåsnorna. Kanske hade stadens alla pizzabagare gått ut i strejk just den dagen? Med andra ord: Det finns saker som du mycket hellre viker en lördag åt än Bo och hans bananlådor med lexikon i. Hade han inte skaffat piano, förresten?

Nu är det emellertid så att du är en snäll människa. En kompis som ber om din hjälp har goda möjligheter att få ett ja till svar. Eller är du verkligen snäll? Är du kanske snarare beräknande? Du har ju själv gått på några husvisningar den sista tiden. Det är absolut ingen omöjlighet att du inom kort själv kommer att riva upp bopålarna och varför ringa flyttfirma när man kan ringa flyttpolarna? Bosse ligger ju bra till för att bära den där gigantiska glashyllan som du tiggde till dig från NK, när de stylade om damavdelningen. Bos medverkan kan säkras om du åtar dig att hjälpa honom med hans nära förestående flytt. Kanske bäst att säga ja?

Men tjenare Bosse! Jodå, det knallar och går. Jaså, ni fick lägenheten? Grattis? Hjälpa till att flytta nästnästa helg? Jodå, det kan väl funka. Ingen hiss? Ja, det klarar vi väl? Ni har gjort er av med pianot? Köpt en konsertflygel i stället?

Enligt Einhorn så går jag fri från skuld in i denna flytt. Det är nämligen i första hand handlingen, som räknas och inte mitt minst sagt beräknande planerande att jag kommer att kunna räkna med Bosses hjälp, närhelst jag ber om den. De ligger onekligen en del i det. För Bosse är det av underordnad betydelse varför hans kompisar bär flyttlådor. Det viktiga är att de bär, eftersom flytten då går snabbare och smidigare.

Uteblir däremot handlingen så kan man inte slå sig för bröstet. Det är inte tanken som räknas. Tänk dig nästa naturkatastrof. Att det kommer en vet vi. Frågan är bara när. Då kommer du höra ett evinnerligt tjat om att hjälp behövs. Själv har jag ibland kommit så långt att jag har skänkt pengar. Andra gånger har jag tänkt att jag borde göra det, men sedan inte gjort det. Tanken på den goda gärningen betalade dessvärre inga modersmjölksersättningar och inga brunnar blev borrade heller.

Jag funderar på om jag någon gång i mitt liv träffat på en genuint ond människa, vars inre enbart består av ett skrikande mörker. Någon som enbart vill sina medmänniskor ont. Någon som fikar med Satan och tar sista kanelbullen från fatet innan killen med horn hinner fatta vad som hänt.

Jag tror uppriktigt inte det.Däremot har jag träffat många människor som har ont i den meningen att de i sig själva inte mår bra. Det är inte lätt att vara snäll samtidigt som man har ont. Då är det snarare lätt att dela med sig av sin sorg, känsla av misslyckande och rena ångest. Det är lätt att beskriva en trasig människa som ond. Då behöver man ju inte fråga sig vad problemet egentligen är.

För en tid sedan träffade jag en tidigare kollega. Vi kom givetvis att prata om den gamla arbetsplatsen och om människorna som arbetade där. Han berättade att den ytterst impopulära chefen hade slutat nu. Slutat och slutat förresten; det var väl mer eller mindre silkessnöret. För ett ögonblick log jag elakt inom mig. Hennes och mina vägar hade visserligen aldrig korsats men jag hade hört historierna som gick. Det var helt klart en människa, som det var svårt att känna sympati för. Julkorten från tidigare kollegor skulle bli få.

Låt oss nu anta att det fanns en anledning till hennes kantiga sätt. En människa som mår bra och är tillfreds med tillvaron och sig själv, går inte runt och sprider otrivsel. Denna kvinna var med största sannolikhet inte nöjd med sitt liv. Denna sorg och ångest var förmodligen så stor att det spillde över och stänkte på alla som kom i närheten. Med tiden blev hon alltmer impopulär, vilket antagligen bara förstärkte hennes bild av tillvaron som grå och kall. Ingen vågade förstås ställa frågorna som borde ha ställts:Hur är det med dig? Hur mår du? Har du någon att prata med?

Sedan länge hade hon annonserat att på hennes sista arbetsdag skulle det i lunchrummet finnas lite gott att äta och dricka mellan 12 och 15. Och javisst, hennes tragedi på företaget fullbordades denna ledsamma dag. Min kompis hade egentligen inte tänkt gå dit, men passerade, stannade upp, vände om och gick in. De två smörgåstårtorna och prinsesstårtan var mer eller mindre orörda. Flaskor var oöppnade och glas oanvända. Där i lunchrummet, som så dags borde ha varit fullt av kollegor, fick den stackars människan den kram, som hon så väl behövde och borde ha fått långt tidigare.

USA är den enda västliga demokratin, som fortfarande har och praktiserar dödsstraff. Det brukar sägas att amerikanerna är för dödsstraff. Det är en sanning med modifikation. Opinionsundersökningar har visat att en majoritet svarar ja, om frågan som ställs är just ”Är du för dödsstraff?”Dock är en majoritet emot dödsstraff, om livstid utan möjlighet till benådning finns som alternativ. Trenden generellt är också att antalet avrättningar under de senaste tio åren minskar. Dock verkställs ungefär en dödsdom varje vecka.

Många menar säkert att de människor som avrättas är onda människor. Varför är lätt att förstå, när man läser vad de gjort sig skyldiga till. Om man läser lite mer ingående finner man emellertid att en mycket stor andel av fångarna i amerikanska dödsceller själva varit utsatta för övergrepp och våld under sin uppväxt. Mamma och pappa har inte sällan varit missbrukare och inte kunnat erbjuda den trygghet, som ett barn behöver. Ett par decennier senare sitter dessa barn ofta i fängelse och en del av dem i dödsceller.

Därmed inte sagt att dessa fångar är utan skuld. Långt ifrån alla med en otrygg uppväxt begår grova brott som vuxna. En olycklig barndom kan sägas vara en förklaring till kriminalitet men inte en ursäkt. Ett mord är fortfarande ett mord och för offret gör det knappast någon skillnad, om den som håller i kniven hade en mamma som sålde blommor eller crack.

Under sensommaren och hösten har man kunnat läsa om det stora kopplerimålet i Malmö. Dom har ännu inte fallit, men beskrivning av vad som, enligt åtalet har hänt, är hårresande. En 14-årig förståndshandikappad flicka ska ha våldtagits/utnyttjats av ett stort antal män. Detta ska ha skett på offentliga toaletter, i lägenheter och på en spelklubb. Flickan påstås i åtalet ha ett intellekt i nivå med en 10-årings, vilket ska stå helt klart för dem som träffar henne. På frågan om vad hon tycker om att göra svarar hon att det är roligt att gunga.

Vad får människor att i en utvecklingsstörd 14-åring se en affärs-idé? Vad får människor att tro att det på något sätt är helt i sin ordning att ha sex med en funktionshindrad flicka som drogats ner för att vara foglig?

Närmar vi kanske här oss egentlig ondska; en grupp människor som uppvisar en total likgiltighet för vad dessa övergrepp måste har inneburit för en 14-årig flicka. Att inte känna för eller förstå vad andra människor känner är å andra sidan tecken på personlighetsstörningen psykopati. En psykopat saknar förmåga att känna empati för andra människor och saknar samvete. Det är inte svårt att tänka sig att just psykopater just därför skulle ha lättare att begå våldsbrott.

Å andra sidan, om man inte förstår andra människors känslor; är man då en ond människa? Alla begår vi onda handlingar då och då, men det gör oss inte automatiskt till onda människor.

Ann Heberlein resonerar i sin bokEn liten bok om ondska, att en människa som avsiktligt skadar andra människor och njuter av det, är en ond människa. Det är svårt att argumentera mot det, även om det finns folk som anser, att någon form av sinnesrubbning ändå är en förutsättning för att en människa ska kunna begå bestialiska mord. Handlingen i sig är så perverterat grotesk att ingen frisk människa skulle kunna begå den. Har vi i stället att göra med sjuka människor, som inte kan hållas fullt ansvariga för sina brott?

Vad som kanske förvånar allra mest är att helt vanliga människor kan förmås att begå grova våldshandlingar eller till och med mord. Einhorn menar att alla har en inneboende aggressivitet, som kan lockas fram under rätt (eller snarare fel) förutsättningar. Det finns kända experiment i kontrollerade miljöer, där försökspersoner utsatt andra människor för starka elstötar, eftersom de blivit ombedda att göra så. Det har varit sanktionerat och därför i sin ordning. Lyckligtvis har detta just varit experiment. Knappen för elchocker har varit en knapp utan anslutning och offren för bestraffningarna har varit skådespelare som ylat av smärta vid rätt tillfälle.

Mer oroande är exempel från krigen på Balkan, där människor drevs att ha ihjäl människor, som man känt i hela sitt liv. Koncentrationsläger sattes upp, där tidigare grannar möttes men nu som fångvaktare/bödel och fånge. I ett av lägren var kommendanten bartender och bland fångarna och offren fanns folk ur hans tidigare kundkrets.

Jag vill gärna tro att det fanns många människor, som insåg vanvettet i det som hände, och inte själva deltog i det som sanktionerats och beordrats uppifrån. Dock fanns det många som hörde vad som krävdes och lydde. Den stora massans tystnad och tittande åt det andra hållet kan också ses som en form av ondska. Är vi inte skyldiga att sätta ner foten när människor, organi-sationer och stater begår skändligheter i våra namn?

Vi går tillbaka till USA och dödsstraffet. I ett par delstater finns fortfarande arkebusering som avrättningsmetod. I Utah avrättades tidigare i år en man på just det sättet. Mannen som sköts till döds hade onda handlingar på sitt samvete, men att döda kan sägas vara en ond handling oavsett vem som begår den. Därmed begicks i samma rum onda handlingar av männen som höll i gevären.

Att människor med en taskig uppväxt, påverkade av narkotika i ett trängt läge kan utsätta andra människor för grovt och till och med dödande våld, är fortfarande fruktansvärt men går att förstå. Vad som emellertid är mycket svårt att förstå är att det fanns fem anonyma polismän, som frivilligt ställde upp som skyttar. Ja, frivilligt! Det fanns i staten Utah fem poliser som blev tillfrågade och svarade yes. Kanske till och med någon av dem aktivt sökte uppdraget? Det här är något som jag verkligen vill göra! När jag tänker på att det finns människor som under ”ordnade former” kan tänka sig att skjuta en annan människa, undrar jag om vi inte här anar verklig ondska.

Ibland kan det emellertid vara svårt att skilja mellan onda och goda människor och mellan onda och goda handlingar:

Det knackar hårt på din dörr och du går och öppnar. Utanför står ett tjugotal personer. Du ser vänner, grannar och andra kända ansikten. Killen som arbetar som skolvaktmästare fräser fram: ”Nu ska han rökas ut en gång för alla! Klä på dig och häng med.”

Du vet omedelbart vad som är i görningen. För några veckor sedan fick någon reda på i det ökända nätforumet att en, för övergrepp dömd, pedofil valt att slå sig ner i det lilla samhälle, där du och ett par tusen andra människor bor. Några dagar senare satt lappar med hans fotografi och adress uppklistrade på var lyktstolpe och elskåp med rubriken ”Varning – Pedofil”.

En minut senare är ni på väg till pedofilens hus. Hade det varit medeltid hade flera av er antagligen haft högafflar och facklor. Ändå skulle man kunna beskriva den uppretade folkhopen som bestående av vanligt, hyggligt folk.

Här snurrar verkligen den moraliska kompassen hysteriskt runt, runt. De flesta människor skulle nog inte vara beredda att ge sig på en man eller kvinna, som avtjänat sitt straff och är tillbaka ute i samhället. Tvärtom skulle nog många räcka ut en hand och önska denna person lycka till med sitt nya liv. Dock inte med någon som har förgripit sig på barn.

Jag kan inte garantera att jag inte hade varit en av de bestämda män, för det är alltid män, som hade begett sig till pedofilens hus. Jag inser att det är helt uppåt väggarna om man tänker på det juridiska. Han har rätten på sin sida och skulle han begå fler övergrepp så är det polisens sak att ta hand om honom och inte en uppretad mobbs ärende. Men vem ska skydda barnen? Polisen kan ju först ingripa när olyckan redan är skedd. Är det inte en förälders plikt att skydda sina egna och andras barn?

För ett par år sedan basunerade en av kvällstidningarna ut en historia om en pedofil, som efter avtjänat straff i sitt hemland Danmark, flyttande till ett mindre norrländskt samhälle. Nu var han misstänkt för att ha gjort fysiska närmanden mot ett par pojkar i nedre tonåren. Folk i byn var minst sagt upprörda och ville givetvis att mannen skulle packa ihop och flytta. Ett par yngre män hade, i syfte att skrämma iväg honom, brutit sig in och misshandlat honom en kväll.

Det är inte en alltför vågad gissning att de flestas sympatier finns hos dem, som tog lagen i sina egna händer snarare än hos pedofilen. Men mitt bland alla ut med honom och nästa gång hoppas jag att dom slår ihjäl honom hördes dock en röst som sa något i stil med: Får vi iväg honom så kanske han flyttar till ett ställe, där ingen vet hans bakgrund och då kan det bli riktigt otäckt. Någonstans måste han ju bo och här vet ju alla vad han har gjort och vi får se till att hålla barnen borta från hans hus.

Ibland är det svårt att veta hur man ska vara så snäll som det går att vara, eller kanske så lite ond som möjligt.


Kommer måhända framtidens sagor på temat ont och gott att vara lite mer komplicerade än de klassiska verken?
Kanske ser någon det nödvändigt att i kommande utgåvor göra små korrigeringar för att ge en bättre förklaring till att det blev så tokigt i sagan: 
Den onda drottningen var ju bortlämnad till barnhem i späd ålder och växte sedan upp i en rad olika fosterhem. I det sista, som hon rymde ifrån, förgrep sig hennes fosterpappa på henne. På rymmen träffade hon en kille som bjöd på sprit och tabletter, vilket hon med tiden hon tröstade sig alltmer med. Detta ihop med hennes adhd gjorde henne tidvis mycket aggressiv. Trots detta gifte hon sig rikt med en stilig kung. På hans dotter, Snövit, tog hon sedan ut sin ångest och frustration. Här fanns äntligen någon som var svagare än hon själv: någon att ge igen på.

Nu är ju inte en människa alltigenom god eller ond.
Den onda drottningen bakade utsökta äppelpajer (utan gift för det mesta) de dagar, då hon kände sig glad och pigg. Hon var även en hejare på dragspel. Snövit däremot hade ett fruktansvärt morgonhumör innan hon fått sitt kaffe. Hon hade även en andedräkt så vidrigt illaluktande att den kunde döda fåglar och mindre däggdjur. Detta kom att bli en ständig källa till problem i äktenskapet med prinsen.

Jag hoppas att man någonstans i berättelsen också får med en uppmaning att vi ska krama varandra mer. Då kommer det till sist inte att finnas några onda drottningar, eftersom människor som får kärlek, ger kärlek och äppelpaj tillbaka.

Slutet gott?

Av Johan Drejenstam






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.