Från längtan till lillasyster

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland blir det inget syskon. Men Malin och Michael gav inte upp. Från tragedi med operationer och fruktlösa försök tog de det stora steget till lycka – genom en liten flicka på andra sidan jordklotet. Genom adoption. 

”Vi känner oss rikast i världen.” Så skriver Malin och Michael Örtengren i ett mejl, när jag efterlyser adoptivföräldrar. ”Vi har en biologisk dotter och i maj 2008 kom vi hem med hennes lillasyster från Indien. Denna resa, både den fysiska och den mentala, har berikat oss oerhört och vi vill gärna dela med oss av våra omtumlande erfarenheter.”

Naturligtvis vill jag ta del av deras historia. Vi ses på ett hotell i Stockholm en kulen höstkväll. Lobbyn är full av larmande, stojande människor på after work, inte en ledig plats i sikte. Är det här vi ska samtala om det svåra och det längtansfyllda? Men, efter att ha smitit en trappa upp, hittar vi ett rofyllt hörn och historien kan ta sin början.

För tio år sedan fick Malin och Michael en dotter – Greta. Att Greta skulle få syskon, var självklart redan från start.

Hur hade ni tänkt att det skulle bli?

För Michael hade drömmen om en stor familj funnits ända sedan tonåren:

– Jag såg framför mig sådär tre till fyra barn.

För Malin var tanken på Greta som ensambarn också främmande, då hon själv kommer från en stor familj med tre systrar.

Men livet ville annorlunda. Vad var det som hände?

– Jag fick en cysta, berättar Malin.

Det var redan under graviditeten som det hände. Malin fick en så kallad ”borderlinecysta”, som gränsar till att kunna vara elakartad. Två månader efter förlossningen var det dags för operation. Cystan opererades bort, men det slutade inte där. Däckad av narkos, stinn av modersmjölk och pumpad med läkemedel, blev Malin tillsammans med Michael kallad till samtal med läkaren. Inte direkt en lämplig tidpunkt.

Läkaren, som var av den oempatiska typen, lade kallt och snabbt alla fakta på bordet. Efter att ha redogjort för operationens detaljer (delar av äggledarna hade bland annat tagits bort) kom slutsatsen: ”Vill ni ha fler barn, så är det bäst ni försöker inom ett år!”

– Tanken på att gå hem och ”göra barn” kunde inte kännas mer avlägsen, utbrister Malin. Jag kände mig ju helt stympad!

Men de hade inget annat val än att försöka. Paret hade redan kontakt med Octaviakliniken, som ”var guld”. De provade hormontabletter – men utan resultat. Ett annat alternativ var äggdonation. Men så ändrades reglerna och det var inte möjligt för föräldrar som redan hade biologiska barn.

Tankar och känslor under denna tid?

– Det var omväxlande hopp, förtvivlan, hopp och förtvivlan!

Precis när de skulle börja med hormonsprutor, slog ödet till igen. Deras läkare som varit med sedan starten och var en verklig klippa, höll på med en undersökning då hon gjorde fyndet: en ny cysta.

Malin minns läkarens uppgivna ord, på klingande finlandssvenska: ”Men vafan, nu orkar jag inte!” Och så började läkaren gråta. Nu, när det definitiva beskedet kom, kände Malin ändå en lättnad. Plötsligt var ovissheten slut. Michael minns detsamma: det var visserligen dimmigt den tiden, och det var klart det var en sorg. Men ändå, en lättnad.

Kvar fanns dock längtan och hoppet om det syskon, som även Greta så hett eftertraktade.

Hur fattade ni beslutet om att adoptera?

– Vi hade inte ens tänkt i de banorna, säger Michael. Men när vi fick beskedet att det inte gick att få fler barn, då först slog oss tanken: ”Just det, det kan vi göra!”

– Det sista som överger en är hoppet, tillägger Malin. Allt var en mognads-process från det definitiva beskedet.

Deras beslut bemöttes enbart av positiva reaktioner bland vänner och bekanta. Michael berättar att till och med cheferna på jobbet sade grattis.

Hur gick adoptionsprocessen till?

– Den 30 januari 2006 ringde vi till kommunen och sedan skickade vi in en ansökan, börjar Malin. Det blev till Adoptionscentrum, den största organisa-tionen.

Så följde en hemutredning, med samtal utanför och i hemmet. Paret hade tur och fick en kvinna som det klickade med direkt. Hon tyckte det gick fort att få fram all information, eftersom de var så öppna och pratade så mycket: ”Ni har ju redan berättat allt” sade hon en dag. Kvinnan märkte onekligen deras stora engagemang och värme, som också jag är fångad av under denna intervju.

När man ska adoptera är det obligatoriskt att gå en sju veckor lång föräldrautbildning. Något som tidigare enbart varit frivilligt. Både Malin och Michael uppskattar verkligen att ha gått den här utbildningen. Men Malin berättar att de först var skeptiska:

– Vi som redan har barn, vad skulle vi lära oss? Men redan första dagen satt jag längst fram och räckte upp handen hela tiden.

Kursen visade sig ha ett helt annat innehåll än de väntat sig. Här fick de praktiska råd och kunskap om hur anknytningsprocessen ser ut när ett adopterat barn ska möta och inkluderas i sin nya familj. Saker man själv, eller omgivningen, inte skulle ha en tanke på eller förstå utan kunskap.

– Framför allt lärde vi oss vikten av att vara öppen! berättar de. Både gentemot barnet och mot oss själva, liksom omgivningen.

Väntan på barnet blev sedan lång, onödigt lång. Hela adoptionsprocessen tog 2,5 år från ansökan till besöket i Indien. Orsaken var att man mitt under processen bytte domare i Indien. Och i stället för att bara ta över ärendet, skulle den nye sätta sig in i allt på nytt! Detta förlängde allt med ungefär ett halvt år.

Hur fick ni beskedet?

Den dagen då barnbeskedet kom, den ser Malin och Michael som förlossningen. Malin, som tog emot telefonsamtalet, minns:

– Jag var på jobbet då kvinnan ringde. Hon sade ”Det är så att vi har en liten flicka …” och då bara grät jag. Jag grät som om jag hade blivit skjuten. Dessutom jobbade jag med en kollega som också är lättrörd. Jag minns att jag ringde till min kollegas mobil, för att hon skulle komma. Och min kollega som var precis utanför, började själv gråta på de fem meter hon gick för att komma in i rummet där jag var.

Michael kan själv inte komma ihåg just den allra första reaktionen:

– Hela grejen var bara för mycket. Så mycket att ta in …

Den lilla flickan visade sig vara två år gammal och heta Lovasini. Senare fick de frågan om de ville avböja eller inte.

– Vi fattar inte ens att de frågar så! Det är klart man inte vill! De pratade om någon defekt Lovasini nog hade, något med tarmarna. Det visade sig sedan inte vara någonting. Men som om det skulle ha hindrat oss!

Varför blev det just Indien?

Malin och Michael hade inte några preferenser om något särskilt land. De ville dock inte vara borta för mycket och för länge, när de skulle hämta barnet, för Gretas skull.

– Att det blev Indien, var nog helt enkelt för att det var ett land som ”matchade vår profil”, förklarar Michael. Vissa länder har olika krav, som att man ska vara aktiv kristen eller ha ett visst BMI (Body Mass Index) för att få adoptera!

Just det sistnämnda har inget med utseendet att göra, får jag veta, utan med hälsan. Med övervikt ökar risken för diabetes, en sjukdom som i vissa länder ses som mycket allvarlig och svårbotad. Att så inte är fallet i Sverige, hjälper inte. Regelsystemet är som det är.

– I vårt fall kan det ha spelat in att vi var gifta och varit det en viss specifik tid, fortsätter Michael. Dessutom var vi öppna för att ta emot ett äldre barn (upp till tre år) och då föll det sig lämpligt med Indien.

Beskriv dagen då ni första gången mötte Lovasini!

Malin beskriver att det var som ”terror” fram till att de åkte. En dag blev allt bara svart.

– Jag sackade ihop totalt och fick gå till en kurator. När jag berättade vad vi varit med om sade hon: ”Men det är väl inte så konstigt att du är helt slut!” Och då såg jag det hela som hon måste se det, vad vi faktiskt hade gått igenom.

Till slut var det äntligen dags för den långa resan till Cuttack i Indien, och barnhemmet Basundhara. Ett hem som också erbjuder korttidsboende och rehabilitering för ogifta mödrar, övergivna kvinnor eller kvinnor som blivit utsatta för brott. Även äldre, utstötta människor kan finna en fristad här.

Mötet mellan väst och öst blev intensivt. Michael återger hur barnhemsbarnen hängde som klasar i deras händer, sju barn vid varje arm. Särskilt Greta blev stort föremål för uppmärksamhet. Hon, som i vanliga fall behöver tid för att vänja sig vid nya saker, blev helt chockad över hur indierna reagerade på hennes ljusa hy och hår. Alla skulle ta på henne och krama henne. Ett ljushyat barn var dessutom en extra sällsynt syn på barnhemmet, dit oftast bara vuxna kom. Men snart började hon leka med barnen, trots att det inte fanns ett gemensamt språk.

Familjen skulle få vänta i ett rum, för att sedan bli hämtade till ett annat. Där skulle de få träffa Lovasini, som skulle vara väl förberedd. Men planerna verkade ha ändrats. Plötsligt kom det bara en massa människor till det första rummet.

– Och där stod hon, den lilla ”tarmen”, lusklippt, mitt bland allihop! minns Malin.

Nu fick de gå till ett enskilt rum och Lovasini var glad första dagen, även om det inte blev några kramar än. Digitalkameran var det som mest fångade hennes intresse. Dag två däremot var hon blyg och rädd, nu kom tårarna. Föräldrarna bad då att få vara på flickans egen trygga våning och då gick det bra. Nu grät hon i stället när de gick …

Så följde många dagars besök på barnhemmet, då de fick lära känna lillasyster och börja knyta an.

Hur klarade ni att se alla andra barn på hemmet?

– Det var svårt och jobbigt att tänka på vilken osäker framtid barnen har, säger Michael. När de är 18 år får de inte längre vara kvar på barnhemmet.

Han berättar vidare att det fanns ett par från Tyskland där samtidigt. De tog med sitt barn hem redan efter en dag! Alltså enligt helt andra regler än för svenska föräldrar.

– När de åkte gick det upp för oss: ”Men gud, vi kommer faktiskt att ta Lovasini från hennes trygga miljö”, minns Malin.

Så kom dagen för avfärd. 

Michael berättar:

– Det blev så himla konstigt. Alla stod uppradade utanför: socialarbetarna och husmamman Nibedita som tagit hand om henne hela tiden … Så fick Lovasini en klapp på kinden av husmamman och avskedet var definitivt.

Redan i förväg hade de fått veta att ett adopterat barn väljer en av föräldrarna, som barnet sedan blir som en igel på de närmaste veckorna. Det är slumpen som avgör vem som blir ”först” i anknytningen. Barnet måste göra så, med en i taget, för att sedan gå vidare till nästa. Och detta var båda två medvetna om och förberedda på. De hade också kommit överens om att den Lovasini ”valde”, den skulle få ha den rollen så länge det behövdes, med total ömsesidig förståelse.

I detta fall blev det Malin. I taxin på vägen därifrån, hängde Lovasini som en apa runt halsen på henne. Och där blev hon hängande den närmaste tiden, för att sedan ”gå vidare”.

Hur reagerade omgivningen när ni kom hem?

– Många tyckte att vi var väldigt hårda, även våra närmaste. De ville förstås träffa Lovasini direkt, men vi sade ”Stopp! Ni får vänta fyra veckor!”. Något som förstås var svårt att förstå och acceptera. Men vi förklarade att det helt enkelt har med anknytningsprocessen att göra. Det fungerar inte med för många personer på en gång.

Sedan började de med flickornas mormor och morfar. Dock med kramförbud! Om Lovasini började krama alla besökare, fick de stränga order att avvisa och säga ”Gå till mamma! Gå till pappa!” Helt enkelt för Lovasinis egen skull. Hela processen handlade nämligen om att lära henne vem hon skulle knyta an till. Bakgrunden till detta är situationen på barnhemmet. Där visste alla barnen, att när det kommer främmande vuxna, då är det något barn som ska försvinna! Fulla av iver att vara till lags, började då barnen krama de vuxna som kom. Så besök i hemmet för Lovasini innebar, i hennes värld, inget annat än att nu skulle återigen någon försvinna …

Men så ökade tryggheten. Lovasini visade sig direkt vara mycket nyfiken och vetgirig. Och redan inom några veckor hade hon också språket.

Har ni berättat för Lovasini att hon är adopterad? Och ”ska” man göra det?

– Ja, självklart! betonar bägge två. Det har vi varit öppna med från första början, att hon inte har legat i Malins mage. Hon minns ju husmamman på barnhemmet och tiden där. Så berättar de, att Lovasini säger sig ha tre mammor:

1. Den indiska biologiska mamman.
2. Husmamman Nibedita.
3. Malin.

Paret känner en stor ödmjukhet och ser det som en tillgång att få ta del av Lovasinis historia och bakgrund. Förr var det inte så viktigt att berätta om barnets ursprung. Men det har ändrats genom åren. För Malin och Michael var det självklart och helt naturligt.

Vet ni varför Lovasini kom till barnhemmet?

– Ja, vi har en del av hennes historia, medger de. Men vi väljer att låta den stanna hos oss, eftersom det är hennes historia. En dag kanske hon väljer att forska mer om sin bakgrund; hon kanske blir en ”sökare” och då får hon själv välja vilka hon vill dela historien med. Men det vi kan säga är att hennes biologiska mamma är död i dag och att den biologiska pappan lever.

Båda intygar att det är bra att Lovasini har denna historia, att hon har ett förflutet att relatera till. Det har stärkt dem allihop i anknytningsprocessen.

– Vi känner att vi fått ett andra hemland i Indien, genom vår dotter, säger Malin. Vi kommer absolut att åka tillbaka, men vill vänta tills barnen är äldre. När vi var där såg vi inte mycket av landet, det som turister ser.

Michael gestikulerar ”tunnelseende” och fortsätter:

– Vi hade ett mål: att ta hem vårt barn. Det enda vi gjorde var att åka mellan flygplatsen, hotellet och barnhemmet. Men å andra sidan såg vi en sida av Indien, som turisterna inte ser. Det riktiga Indien.

Sekundär barnlöshet (att inte kunna få ett syskon) är ju något som det inte brukar skrivas mycket om. Har ni några tankar om samhällets syn på det?

– Vi har inte tänkt på det direkt. Men många glömmer nog bort att det i längtan efter ett syskon också finns ett barn som längtar.

Båda betonar att längtan är trefaldig – hos mamma, pappa och barn. Och när det finns en stark längtan hos barnet, blir längtan hos föräldrarna ännu starkare.

Malin har också tankar kring äggdonation, som de först var inne på. Hon har full förståelse för att man prioriterar de som inte har några barn alls, om man nu ska ”rangordna”. Men samtidigt kan hon önska en större förståelse för just den sekundära barnlösheten.

– När du redan har fått ett barn, så vet du precis vad det innebär och det gör din längtan än större.

Märkte ni av åsikter som ”men ni har ju i alla fall redan ett barn”?

Jo, Malin har stött på yttranden som indikerar att man ska vara glad och inte ”gnälla” när man faktiskt har ett barn. Men det var inga nära och kära, utan bekantas bekanta som kunde komma med sådant.

När de gick kursen på Adoptionscentrum, var paret också de enda som redan hade barn. Michael kommer ihåg att det kändes jobbigt. När alla blev indelade i grupper, frågade han de andra om det verkligen var okej att han var med – men det var inga som helst problem.

Vanliga fördomar och myter om adoption?

En sak paret reagerat på är att vissa – återigen ytliga bekanta – kan säga: ”Men vad stort och vad fint gjort av er att adoptera!”

– Som om vi gjort en god gärning! Det är ju vi som ska buga! Vi ska vara tacksamma och ödmjuka för att vi har fått ta hand om barnet. Det här är något jag har svårt att förhålla mig till, säger Malin.

Paret betonar också det dubbla med en adoption, något alla kanske inte tänker på.

– Från en sorg får vi lycka, säger Michael och Malin fyller i:

– Ja, en adoption börjar i en tragedi. Ur den tragedin föds total lycka för oss. Det är svårt att förhålla sig till.

Själv har Malin inga problem alls med att Lovasini inte har legat i hennes mage. Inte heller med att dottern inte kommer att visa några fysiska likheter med dem själva.

– Det här är ju vårt älskade barn. Det kan ibland slå mig: ”Men oj, hon har ju faktiskt inte gjort det?! Jag har inte hållit henne som spädbarn”. Men det spelar ingen roll. Jag ”ser” inte ens att hon är mörkhyad. När jag ser henne sitta vid köksbordet, så är det som om hon alltid har suttit där.

Hur tänker ni om framtiden?

Michael sammanfattar:

– Allt vi har gått igenom: sjukdomar, processen, flygresan: det känns som om det inte hänt mig! Som om det bara är en film. Nu ser vi bara framåt.

– Vi inser att vi kommer att mötas av annorlunda saker, säger Malin. Det kommer att finnas situationer som ett biologiskt barn inte kommer att ställas inför.

Ett konkret exempel är en skoluppgift som Greta en dag fick med sig hem. Lovasini hade då varit i Sverige i sex månader och var cirka tre år. Gretas läxa var att ta reda på när hon fick sin första tand, när hon började gå och att ta med babyfoton på sig själv. ”Vi går och tittar i din babybok, Greta!” föreslog då Malin. När de gick för att titta i boken, hördes plötsligt snyftningar bakom dem. Det var Lovasini. ”Jag är så ledsen”, grät hon, ”för det finns inga kort på när jag är bebis”. Malin fann sig snabbt: ”Men då går vi och tittar i din bok från barnhemmet!”. Och genast blev Lovasini glad igen.

– Vilken gåva hon har! Tre år gammal har hon förmågan att kunna uttrycka detta. Dessutom på ett helt nytt språk. Det är sådant här hon kommer att möta, något man inte tänker på.

Enligt reglerna vid adoption, ska man som föräldrar skicka rapporter till barnhemmet i två år efter adoptionen. Men Malin och Michael ska fortsätta rapportera två till tre gånger om året till husmamman Nibedita. Lovasini har ett stort foto av henne hemma och möjligheten finns kanske att hon en dag får träffa husmamman igen.

Hur har då storasyster Greta tagit emot Lovasini? Och hur är deras relation i dag?

– Greta hade ju längtat så enormt mycket, berättar föräldrarna. Hon ville direkt krama Lovasini, men det fick hon inte i början.

De minns hur Greta sprang efter lillayster med utsträckta armar i flera dagar för att få den där kramen. Men sedan knöt de snabbt an. Det blev direkt vanligt syskonskap, med småbjäbbande och bra lek – ett gott tecken på att anknytningen fungerat som den skulle.

Hur systrarnas relation ser ut i dag, får en händelse häromdagen illustrera. Greta hade varit lite bitsk mot Lovasini och Malin reagerade på det. Då säger Greta: ”Men mamma. I skolan har vi livskunskap. Och då fick vi frågan: ’Vad är det som gör dig glad?’ Jag svarade ’Jag blir glad när min lillasyster skrattar.’ Nästa fråga var: ’Vad är det som gör dig jätteglad?’ Då svarade jag: ’När min lillasyster skrattar jättemycket.’ Så, mamma, vad du ser är ytan. Inuti vet du vad jag känner.”

Ja, Malin och Michael är rika. Med den vetskapen och med deras värme inombords, lämnar jag hotellet, för att ta mig hem i den kulna höstkvällen.


Funderar du också på att adoptera? 

Här är Michael och Malins bästa råd:

  • Gör det!
  • Ge inte upp!
  • Framför allt: Var öppna!
    Gentemot er själva och gentemot
    barnet,man vinner allt på det.
  • Ta vara på barnets bakgrund och historia.
    Se bakgrunden som en fantastisk gåva
    och gläds med barnet åt de positiva
    minnen som finns.

 

Det här är Michael och Malin Örtengren: 

Ålder: Födda 1967.
Familj: Greta, 10 år och Lovasini, 5 år.
Bor: I Tullinge utanför Stockholm.
Gör: Michael jobbar som lärare i träslöjd och teknik. Malin har eget företag, Pedagogvikarien, där hon hyr ut sig själv som pedagog till förskolor.
Motton: Michael: ”Ingenting är omöjligt.” Malin: ”Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri!”
Webbplats: www.pedagogvikarien.se


Länktips:

Adoptionscentrum:
www.adoptionscentrum.se

Barnhemmet Basundhara
www.basundhara.se

Av Anna Ström Åhlén






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.