Från lämnad ensam
mamma till företagsam författare


Foto: Sandra Qvist

Då: lämnad ensam mamma, utan självkänsla.
Nu: trygg, företagsam entreprenör och nybliven författare.
Vägen dit? Möt Christina Stielli, med mottot ”Impossible is nothing”.

”Solusfemina” – den ensamma kvinnan. Så hette bloggen där jag första gången träffade Christina. Ja, jag vill kalla det träffade, för så kändes det. Christinas blogg stack ut; här blottlades alla känslor, alla sinnesstämningar. Hela tiden med ärlighet, värme och humor.

Hennes situation var inte enkel. Efter ett tryggt liv i förorten med ”mamma-pappa-barn-och-villa”, stod hon en dag ensam med två barn och krossad självkänsla. Genom bloggen fick jag följa hennes långa, snåriga väg till ett nytt liv. En väg, vars karta jag bara måste låta fler ta del av.

När jag träffar Christina för Onyx, är det på samma ställe som vi första gången sågs: ett Stockholmscafé. Och redan då var det som om vi alltid känt varandra. Omedelbara skratt och samtalsämnen på parad. Hon är densamma nu. Det strålar om henne, såväl av livsglädje som entusiasm.

Att boka en intervjutid är inte lätt. Bara denna dag har hon ytterligare möten och vill dessutom hinna med att köpa de sista julklapparna (!). Skälet till den fulltecknade almanackan är annars mycket speciellt – inom kort ligger hennes första roman på bokdiskarna: ”Jag älskar dig inte”. Ett relationsdrama med humor och sälta, om Lotten som gör allt för sin familj men ändå ser sitt äktenskap krascha. Och som tänker att hämnden inte smakar bäst serverad kall …

Din roman handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man. Naturligtvis måste folk undra om det är självbiografiskt? 

Christina är inte obekant med frågan. Även om hon ibland undrar om Camilla Läckberg och Åsa Larsson också får den. Om de har mordiska anlag?

– Historien är sprungen ur min egen separation men sedan har fantasin fått ta vid. Jag hade kunnat skriva om min egen historia men det hade blivit så tråkigt! Min egen resa är mer banal. Den hade blivit en blyertsteckning med svaga ränder, medan romanen är en oljemålning skapad med roller …

”Så länge man tänker och gör som man alltid gjort, får man alltid samma resultat.”

bok
Romanen ” Jag älskar dig inte”

Vad var det som hände i ditt eget liv?

Christina ser tankfull ut och börjar sedan med eftertryck:

– ”Så länge man tänker och gör som man alltid gjort, får man alltid samma resultat.” Om man går igenom en period som, i mitt fall, en jättejobbig separation, behöver man tid för att sörja. Man ska inte skynda igenom en kris. Den måste få blomma ut och klinga av. Först när jag kände att den gjorde det, blev jag mottaglig för att tänka på ett annat sätt.
Det som hände var, att Christinas man en dag stod i hallen med packade väskor. Han ville, ordagrant, ”gå vidare med sitt liv”. Barnen var vid separationen 10 och 12 år och inom ett halvår skulle de ta första steget in i en känslig ålder. En period som skulle bli mycket intensiv och utsätta Christinas tålamod för stora prövningar.

Christina blev lämnad, eller rättare sagt: hon upplevde att hon blev lämnad. Att bli det, betonar hon, är detsamma som att också bli bortvald. Något som givetvis ingen vill bli. Det är, enligt henne, den största rädslan. Och den finns hos alla; fråga vilket dagisbarn som helst! Själv upplevde Christina att hon blev lämnad för att hon var så hemsk att vara med. Så till den grad att mannen i hennes liv inte stod ut en sekund till.

Du fick inte någon direkt förklaring?

– Nej. Vi hade som många andra vissa problem, som det lätt blir när man är AB Familjen och kärleken kommer i skymundan. Då kanske inte kommunikationen fungerar så bra. Men det var inget som jag ansåg att man inte kunde lösa. I en sådan situation försöker många ordna upp saker, men man kan också säga han var modig och gick.

– Det jobbiga var att jag hade så många frågor. Och när man är ensam, lämnad och inte har fått svar på frågorna, börjar man älta dem och så småningom skapa egna svar.

Men Christina ställde aldrig frågorna och har nu förlikat sig med att svaren aldrig kom. Nu är hon inte intresserad av svaren längre. I stället ser hon tillbaka på åren med sin före detta man som några av de bättre, och på honom som en person som helt enkelt är flickornas pappa.

Är det något du, som den person du är i dag, skulle ha gjort annorlunda då?

Svaret kommer snabbt:

– Ja, jag skulle ha dragit in karln genom dörren igen och sagt: ”Nu får du sätta dig ner och förklara. Jag vill veta varför. Sen får du gå.”

Hur var det att leva som singel i en villa-Volvo-idyll? Hur reagerade din omgivning?

– Plötsligt var ett tiotal av våra gemensamma vänner borta! De slutade helt enkelt att höra av sig. Det märktes inte minst när traditionella sammankomster skulle ordnas. Jag fick veta att två av grannkvinnorna, som jag betraktade som mina vänner, sade att ”Christina kan vi inte bjuda, för hon pratar så mycket med våra män.” Som om jag vore i det skicket eller det läget i livet, att jag var beredd att lägga ner deras karlar på köksmattan och hångla upp dem! Eller vad var de rädda för?

Egentligen har hon svaret själv: de var osäkra och visste helt enkelt inte hur man umgås med människor, bara med par. Singellivet underlättades inte heller direkt av att närmaste mingelställe var Statoil. Eller bland A-lagarna på den lokala pizzerian.

De följande åren blev en kamp för att hitta en ny kurs i livet, samtidigt som döttrarna krävde sitt. Resan gick genom stormvirvlar av utbrott och sorg, kryssande bland skär av gemenskap och framtidstro. Och hela tiden fick vi bloggläsare följa med.

Hur tog du steget till ditt liv i dag, vilket givetvis inte gjordes i en handvändning? 

– Jag satt där med två barn, ensam. Vad skulle jag göra nu? Plötsligt var min livskarta försvunnen. Den karta där alla uttalade och outtalade vägar fanns, som vi hade tillsammans. Jag hade i stället ett vitt papper framför mig och frågade mig: ”Ska jag rita samma karta? Nej, det går inte, för jag har ju inte samma färger i paletten. Då får jag rita på annat sätt.”

För att gå vidare, fick Christina gå tillbaka till sina ursprungliga känslor, eftersom fokus tidigare legat på annat. Detta kunde hon som sagt först göra när krisen blivit hanterbar och klingat av. En del vänner fanns kvar och gav sig inte. Bloggen blev också mycket betydelsefull, men det insåg hon först efteråt.

– Den var som ett vardagsrum, där vi var en grupp vänner (inklusive denna artikelförfattare, reds anm.) som umgicks. Jag visste att vad som än hände – om jag fick ett jobbigt telefonsamtal från min man eller var upprörd över något annat – fanns det alltid någon i bloggens vardagsrum. Alltid någon som kom med en kommentar.

Kommentarerna kunde innebära allt från support till råd och kritik. Allt lika välkommet. Ibland krävdes det faktiskt att någon sade ”Christina, skärp dig nu!”.

Vad var din drivkraft?

– Kärleken och banden till döttrarna är och har alltid varit den största drivkraften. Flickorna är min motor. Jag är också sådan att om jag (fysiskt) går in i en vägg, så säger jag ”Vilken fin vägg!”, inte ”Aj!”.

Även om detta sätt att resonera först låg i träda, spirade det så småningom igen. I grund och botten är Christinas drivkraft också insikten att livet pågår just nu och inte är ett genrep. Hon frågar sig alltid: ”Vad vill jag göra?”

– Jag har viljan, den är min drivkraft. Viljan att göra saker, upptäcka grejer och prova på. ”Man ångrar hellre det man inte gör än det man gör.”

”Man ångrar hellre det
man inte gör än det man gör.”

På vägen mot sitt nya liv, halkade hon ibland tillbaka. Ibland ofrivilligt, vid typiska familjehögtider. Men också självvalt och som en nödvändighet för att faktiskt kunna fortsätta framåt. Våren 2007 gjorde hon en resa, som kom att bli både yttre och inre.

– Jag reste till Rom, ensam, staden där jag gifte mig. Jag gav mig själv denna resa i uppdrag för att ”fejsa demonen”. Som en stor drake låg staden där, en drake jag behövde avväpna för att skapa egna, nya minnen. Jag bodde på ett fint hotell och två timmar varje morgon promenerade jag. Ena morgonen åt öster, andra åt väster och den tredje åt söder. Varje gata vi gått på besökte jag. Och så drack jag kaffe och grät.

På internet ligger fortfarande delar av den första bloggen Solusfemina kvar. För exakt fyra år sedan lät det så här:

Ur ”Solusfemina”Efter helgen på Loka Brunn kom jag fram till att det får lov att bli en ändring! Så jag tog ett allvarligt snack med mig själv. Sa att nu jäklar får det vara nog.JAG SKA tråckla mig fram till att få ut ”Boken om min tonåring”

JAG SKA prata vidare imorgon med förlaget om boken ”100 sätt att hämnas en dumpning” (dom tyckte den var för elak! Hallå! Skulle inte hämnder vara elaka??!!)

JAG SKA fortsätta med min föreläsning som
jag fick lite struktur på igår kväll.

I dag är böckerna utgivna, föreläsningarna rullar på och familjen bor dessutom i en lägenhet mitt i Stockholms innerstad.

Det tog fyra år att nå målen. Hade du tänkt dig att det skulle gå fortare?

– Jag har mål hela tiden, nästan varenda dag. Det är det jag går i gång på. Men det är inte tiden som avgör. Det är mer att jag kommer dit jag vill än när.

Du lever mångas dröm just nu (inklusive undertecknads). Hur såg din väg mot författarskapet ut? Några tips till alla oss som strävar för att komma igenom nålsögat?

Christina levererar nu en klokskap som helt bringar mig ur fattningen:

– ”Plötsligt händer det”, som det heter i Triss – det gör fan inte!”

Sommaren 2005 var hennes första utan kärnfamiljen, och inför den kände hon skräck. Vad skulle hon göra? Det blev en all inclusive-resa till Turkiet, en för henne och döttrarna helt ny plats. Där på stranden låg hon och läste – Arne Dahl, som hon numera också träffat – när hon fick insikten.

– Jag lade ner boken och såg ut över havet framför mig – vilket hav det nu är, Medelhavet? – (skratt) och sade högt: ”Det är böcker jag ska skriva.” Det var med ens så klart! Jag hade bestämt mig: detta skulle jag genomföra. Jag sade till mig själv: ”Det här kan jag. Jag ska bara lära mig.” Det vill säga själva hantverket.

Så satte Christina i gång och målsättningen de närmaste åren var som en magnet. Hon övade och övade, ja hyrde till och med en privat lektör som kunde läsa hennes alster. På Skrivarakademin blev hon en flitig elev, som gick den ena kursen efter den andra. Ända tills det blev dags att lära sig skriva kriminologi. Glad i hågen gick hon till lokalen, där läraren inte kunde hålla tyst längre: ”Christina, jag är så jävla trött på dig. Begriper du inte att du ska skriva en bok nu, för helvete?!”

Nu skred Christina äntligen till verket och skrev ett manus. Sedan såg hon en förläggare på tv, en kvinna som såg trevlig ut och som hon helt enkelt fattade förtroende för. De flesta personer går ju att kontakta, så Christina hörde av sig och sade: ”Jag såg dig på tv och tyckte du var bra. Skulle du vilja läsa mitt manus?”. Svaret blev ja (!), förläggaren läste och skrev tillbaka: ”Jag tycker vi ska prata.”

Christina minns:

– Åh, nu är jag klar, tänkte jag och såg redan allt framför mig: Augustpriset!

Men kvinnan sade som det var: ”Du skriver bra, men den håller inte. Skicka mig nästa manus! Och skriv något som ligger dig nära, som ligger dig varmt om hjärtat.”

Christina åkte till ett ”vuxenhotell” på Kanarieöarna och skrev. Hon skrev och grät och skrev och grät. Nu tog historien om Lotten och hennes separation form. Och Lotten blev en riktig person, en som ibland tog sina egna vägar, vilket alla författare vet kan ske.

Till slut mejlade Christina manuset till förläggaren och skrev: ”Det är så sorgligt; om inte det här går så slutar jag. För nu orkar jag inte gråta mera!” Svaret blev kort och koncist: ”Vill ha”. Och så nådde Christina sitt mål – hennes roman skulle ges ut!

Nu har hon inte bara ”tråcklat sig fram” till en utan flera böcker. Hon har nämligen också skrivit böcker med inspiration och självhjälp för tonåringar. Dessutom driver hon sajten 1318 för tonårsföräldrar. En webbplats som är ett levande upplagsverk och föräldraforum för utbyte av erfarenheter. Jag själv, som också är tonårsförälder, skulle inte komma på hälften.

Hur kommer det sig att du är så klok, när det gäller tonåringar? 

När svaret kommer, går det upp ett Liljeholmens. Christina driver ju företaget Punct, som bland annat arrangerar föreläsningar för pedagoger, lärare, förskollärare och speciallärare. Nu kommer det fram att hon har en fantastisk ”anställningsförmån”: Under föreläsningarna sitter hon och antecknar!

– Jag lyssnar på barnpsykologer, terapeuter, professorer och beteendevetare. Och jag har lärt mig massor, bland annat om utagerande barn och tonåringar och samtalsmetodik. Sedan får jag ofta höra samma föreläsning tre gånger – i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Christinas bok om självkänsla för tonåringar blev refuserad av förlagen och då tog hon saken i egna händer. Hon gick till Vulkan för publicering.

– Eftersom jag bara ska genomföra saker, så hittar jag lösningar. Vulkan är också bra för mina böcker för tonåringar, eftersom boken billigt och enkelt ska kunna laddas ner av pedagoger.

Du är med ”överallt”. Driver företag och webbplats, skriver böcker och artiklar och bloggar för Tara. Dessutom är du en av regeringens ambassadörer för kvinnligt företagande i Sverige. Hur hinner du med?

– Jag har ingen man! Mina döttrar blir mer och mer självständiga, med egna vänner, pojkvänner och resor. Vi är numera mer som tre kvinnor som bor tillsammans i en lägenhet, även om det är jag som är föräldern. Tiden bestämmer jag mest över själv. Nackdelen är att jag måste fylla den. Jag kan inte säga ja till allt som är roligt, vilket jag lätt gör.

”Det är inte tiden som avgör. Det är mer att jag kommer dit jag vill än när.”

Christinas största problem är att hon egentligen alltid har för lite tid och ständigt får nya idéer. Idéer som hon är övertygad om kan förändra henne själv, hennes omgivning och kanske hela världen.

Allt kan förstås inte genomföras, men när upprörande saker sker i samhället, är inte Christina den som håller tyst. I stället för att beklaga sig i det tysta, kan hon mejla direkt till ansvariga politiker.

Där andra bara tänker, agerar du. Har du alltid varit sådan?

– Ja. Men jag kan inte alltid hålla mig till saken. Inför ett utvecklingssamtal med ena dottern, fick jag höra: ”Mamma, snälla, kan du nu bara hålla dig till saken!” Men jag kan komma in i rummet och säga ”Oj, här var det länge sen ni målade om!”. Sån är jag.

Om sådana små kommentarer är medaljens baksida, så har den en desto mer glänsande framsida. Jag som följt Christina så länge, beundrar hennes ständiga vilja att öppet dela med sig av erfarenheter, i både bloggar och artiklar. Tydliga och värmande exempel på viljan att förändra världen. I Tara gjorde hon till exempel reportaget ”Hjälp, jag läcker!” om en inkontinensoperation hon genomgått. Något som alla kanske inte skulle tala högt om.

Är du en väldigt modig person?

– Snarare dumdristig! Jag ska ta ett exempel. Jag blev vän med en man på Twitter och efter ett tag bestämde vi oss för att äta middag ihop. Vi var bara kompisar, men vem vet, det kanske hade kunnat bli något mer. Men chanserna till en sådan utveckling krossades totalt genom hans öppningsreplik. När han fick syn på mig utbrast han: ”Men det är ju du som gjorde det där reportaget om läckaget!” Till saken hör att mannen är kirurg och i detalj vet hur en sådan operation går till. Under hela middagen kunde jag inte släppa den syn han måste ha framför sig …

I ditt författarporträtt står det att du tror att allt går och vägrar ge dig intill motsatsen bevisats. Du testar hellre än låter en möjlighet gå dig förbi.

– Ja, men det är inte så att jag har någon lista över saker jag ”måste” göra eller se. Jag vill hellre skapa, och samla på mig saker som jag fått genom att skapa.


Utsikt över staden Terracina

En plats Christina alltid återvänder till är Terracina i Italien. Varje sommar sedan flickorna var små, tillbringas i den lilla staden vid kusten, söder om Rom. En stad som präglas av en kultur och en mentalitet, som hon för varje år mer och mer vill vara nära.

Vad är så lockande med det italienska livet, förutom klimatet?

– Det är kanske framför allt ett mer individuellt samhälle. Du är dig själv, det är inte förväntat att du ska följa trender och sätt att vara. Att göra ärenden i shorts och flip-flop går lika bra som uppdressad till tänderna. Man är sin egen och tar plats, men med respekt för andra.

”Man äter inte en lunch, man sitter ner för en måltid. Det är en högre kvalitet av liv.”

Just respekten människor emellan vill hon särskilt betona, liksom familjekulturen. Att ungdomarna sträcker upp sig och visar respekt, när de
möter farmor eller morfar på strandpromenaden mitt i natten.

– En annan sak som jag uppskattar mycket är att man tar vara på det som ändå är livet. På morgonen samlas alla i baren för en kaffe och cornetto medan man dryftar lite fotboll, regering, väder och mat. Och sedan går man vidare.  Man äter inte en lunch, man sitter ner för en måltid. Det är en högre kvalitet av liv. Jag kan inte sammanfatta det bättre än så.

Hur tar då döttrarna sin mammas spirande kändisskap?

Christina medger att de har många kommentarer om hennes klädval eller saker hon inte borde ha sagt. Men allra mest är de hennes största supportrar.

– De hejar och hoppar när något går bra, och jag tror jag kan se att de är stolta över en del av det jag gör. Det viktiga för mig personligen är att vara en bra förebild för dem.

Dina bästa råd till andra som blivit svikna och vill ”starta om” för att bygga upp ett nytt liv med självkänsla? 

– Det spelar ingen roll vad man möter i livet om man inte har en god trygghet i sig själv. Att finna en plats där man kan se saker i ett helikopterperspektiv – med andra ord inte grotta ner sig i det som egentligen är småsaker. Man får bli lite oljig. Så att det rinner av. Hade jag tagit åt mig av allt så hade jag gått under. Men tryggheten i sig själv kan man ju jobba på; det gör jag hela tiden för det är en färskvara. Jag har några böcker som jag fann tröst i när jag var nere och som jag har som uppslagsverk fortfarande.

”Ta inte åt dig av allt, utan bli lite oljig.”

Christina betonar också att man får lov att ta sig själv på lite mindre allvar, än vad man kan göra rent automatiskt i konflikter och konfrontationer. Har man dessutom lyckats få bort all prestige, är det en fördel:

– Ödmjukhet och empati tar mig långt. Samtidigt som jag aldrig gör avkall på min egen personlighet eller inre bild av mig själv. Som Grynet sa: ” Jag tar ingen skit.” Men då måste man fundera på vad skit är. Ibland är det något som en person bara behöver få ur sig. Då får den oljiga trygga självkänslan låta den skiten rinna av.

Vi avslutar vårt kaffe, medan jag låter alla Christinas visdomsord sjunka in. Jag måste ställa en sista nyfiken fråga:

För fem år sedan var du i bloggvärlden ”Solusfemina”, sedan blev du tillsammans med döttrarna ”Tre flickor”. I dag är du ”Christina mitt i livet”. Vem är du år 2015?

Svaret kommer blixtsnabbt:

– Jag är ”Christina mitt i Italien”. Jag ska flytta dit; det är mitt mål. Tidigare var målet att skriva böcker och det har jag uppnått. Nu har jag kalibrerat mig: jag ska till Italien. Framtiden tror jag ser ut som så för mig och döttrarna, att vi träffas hos Sara i San Diego till påsk och hos mig i Italien till jul …

Christina och jag skiljs åt och jag har inte den minsta tvekan. Vi behöver inte vänta till 2015 för att få veta.

Så blir det.



Foto: Sandra Qvist

Det här är Christina

Ålder: 46 år.
Familj: Döttrarna Carin, 18 år och Sara, 16 år. Katterna Bongo och Fis-Lisa.
Bor: I Vasastan i Stockholm.
Gör: Driver företaget Punct, som arbetar med utbildning, inspiration och kunskap i olika former. Driver också sajten 1318 för ”puckade päron” (tonårsföräldrar). Skriver inspirations- och självhjälpsböcker riktade till tonåringar. Har just utkommit med sin första roman: ”Jag älskar dig inte”. Det stora steget: Skapade ett nytt självständigt liv som företagsam entreprenör och författare efter en smärtsam separation och kris.
Motto: ”Impossible is nothing.”


Webbplatser:
www.christinastielli.se
www.1318.se
www.punct.se

Bloggar:
Tara: http://blogg.tara.se/christina-stielli/
Ambassadörer för kvinnligt företagande:http://www.ambassadorer.se/blog/christina-stielli-bloggar
Boktipset: http://www.boktipset.se/blogg/Christinastielli


Har du också blivit sviken och vill ta steget
till ett nytt liv med självkänsla? 

Här är Christinas bästa tips:

Finn en god trygghet i dig själv.

Jobba på tryggheten hela tiden, för den är en färskvara.

Grotta inte ner dig i småsaker, utan se saker i ett helikopterperspektiv.

Låt ingen trampa på dig: ”ta ingen skit”.

Ta inte åt dig av allt, utan bli lite ”oljig” – låt saker rinna av. Allt är inte ”skit”.

Ta dig själv på lite mindre allvar.

Släpp din prestige.


Läs böcker, för att finna tröst och råd:

”Vem är det som bestämmer i ditt liv?” av Åsa Nilsonne
”Tid att vara ensam” av Patricia Tudor-Sandahl
”Ditt inre centrum” av Marta Cullberg Weston


Christinas egna böcker:

På Wahlström & Widstrand:
”Jag älskar dig inte” (roman)

På Vulkan: 
”Orka!” Självkänsla för tonåringar.
”Mendurå!” En bok för tonåringar om hur man kan hantera sina föräldrar.
”Kör!” En bok för tonåringar om hur man kan få och bli det man vill.

Av Anna Ström Åhlén






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.