Från La Paz i Bolivia till Västerås

Det stora steget

gladis4_litenFör över tio år sedan lämnade Gladis hela sitt liv i La Paz i Bolivia och flyttade till Västerås. Ett stort steg från mångmiljonstaden högt upp i Anderna till den lilla industristaden vid Mälaren. Hon trodde att det skulle bli början på ett nytt och lyckligt liv, tillsammans med drömmannen Pedro*. Men i stället hamnade hon i ett helvete som präglades av svartsjuka, fylla, bråk och hot.

Vi träffas en kall vinterdag i mars. Gladis är en av kvinnorna som medverkar i en bok som jag skriver, en bok med berättelser av invandrarkvinnor om deras liv i hemlandet och flytten till Sverige. Gladis är väldigt angelägen att berätta sin historia om den långa resan från desperation till nytt hopp och glädje. Hennes förhoppning är att hennes berättelse kan hjälpa andra kvinnor i liknande situationer att undvika fallgroparna som hon själv hamnade i. Vi pratar i flera timmar och orden bara flyter ut henne. Och tårarna.

”Redan som ung flicka var jag väldigt målmedveten,
jag visste precis hur jag skulle leva mitt liv”

I tre år var hon tillsammans med Pedro och under dessa tre år lyckades han knäcka hennes självförtroende och självkänsla ner till botten. Gladis berättar:

– Jag förstår fortfarande inte hur detta kunde hända. Och att det hände mig, som alltid hade varit stark och självständig och alltid hade styrt över mitt eget liv. Redan som ung flicka var jag väldigt målmedveten, jag visste precis hur jag skulle leva mitt liv. Jag skulle plugga, hitta ett bra jobb och vara helt självförsörjande och oberoende.

På den tiden, på 80- och 90-talet, var det var ganska ovanligt i det gruvsamhälle i Bolivia där hon växte upp. Machokulturen var enormt utbredd och de flesta kvinnorna fick aldrig chansen att plugga och jobba: de gifte sig unga och blev hemmafruar. Men inte Gladis. Hon läste ekonomi på högskolan i huvudstaden La Paz och jobbade sedan som redovisningsekonom på ett större företag.

gruva

När hon var 22 år gammal träffade hon en man som hon blev passionerat förälskad i och hon blev med barn.

– Känslorna jag hade för denna man var uppriktiga och starka och jag ville föda hans barn. Men jag ville inte gifta mig med honom. Han skulle kräva av mig att ge upp mitt eget liv och stanna hemma med barnet. Jag skulle bli ”hans fru” i stället för Gladis. Jag var inte beredd att ge upp min frihet och självständighet och att kasta bort alla år som jag hade lagt på min utbildning. Så jag bestämde mig för att bli ensamstående mamma.

”Jag såg inte mig själv som ett offer för omständigheterna;
livet som ensamstående mamma var ett medvetet val”

Gladis visste att hon på så sätt skulle bryta mot de sociala normerna och att risken var stor att hon skulle hamna längst ner på samhällsstegen, där de flesta ogifta mödrar i Bolivia brukade hamna.

– Men på något sätt brydde jag mig inte alls om de sociala konsekvenserna. Mitt självförtroende var oerhört starkt: Jag var stolt över mig själv och jag visste att jag skulle klara det.

LaPaz

La Paz – är den tredje största staden i Bolivia och i praktiken landets huvudstad, även om den inte är det officiellt.

Och det gjorde hon. Med hjälp av sina föräldrar och syskon, som flyttade in hos henne i La Paz efter att hon hade avslutat studierna, uppfostrade hon sin son själv medan hon fortsatte jobba heltid. Motståndet från omgivningen var betydligt mindre än hon hade förväntat sig.

– Till min förvåning accepterade och respekterade de flesta i min omgivning mig som ensamstående mamma, även på jobbet. Det kanske berodde på att jag utstrålade mycket självförtroende samt struntade helt och hållet i vad de tyckte och tänkte. Jag såg inte mig själv som ett offer för omständigheterna; livet som ensamstående mamma var ett medvetet val och det gav mig mycket kraft.

Gladis förblev singel, även om flera män under årens lopp friade till henne.

– Jag sa nej till alla. Jag var fortfarande inte beredd att ge upp min frihet och självständighet. Dessutom handlade det inte längre bara om mig: Min man skulle även bli min sons styvfar och jag träffade aldrig någon som var tillräckligt bra för att bli pappa till mitt barn.

Bolivia-La-Paz

Så mötte hon Pedro, en bolivian som hade bott i Sverige i 20 år och som var på semester i hemlandet. Det var kärlek vid första ögonkastet.

– Pedro var så annorlunda än alla andra män som jag kände. Han var bildad och hade sett mycket av världen. Vi kunde prata i timmar om alla möjliga ämnen och han visste mycket mer än jag.

Hon skrattar.

– Det var jag väldigt imponerad av, för oftast när jag träffade män var det tvärtom. Jag brukade vara den som hade mest kunskap och den högsta utbildningen.

De 20 åren i Sverige verkade dessutom ha påverkat Pedros syn på mäns och kvinnors roll i samhället på ett positivt sätt.

– Han var ingen macho alls: Han sa att han tyckte att män och kvinnor var likvärdiga och måste få samma möjligheter. Och så kunde och gjorde han allting som i Bolivia brukade vara typiska kvinnosysslor, som att laga mat, städa, diska och tvätta. Han var helt enkelt den idealiska mannen för mig, trodde jag.

Det trodde även alla i Gladis omgivning. Föräldrarna, syskonen och vännerna tyckte han var världens kap och uppmuntrade henne att gifta sig med honom. Så när han friade sa Gladis ja, och ett år efter att de träffades för första gången flyttade hon och hennes son till Sverige.

– Det var ett stort steg, att lämna alla och allting i Bolivia och flytta till ett land som jag egentligen inte visste så mycket om. Men jag hade hittat mitt livs kärlek och det viktigaste var att vi kunde vara tillsammans.

Gladis förväntningar var skyhöga. Hon var övertygad om att Pedro hade ett bra jobb i Sverige. Det hade han sagt och det tvivlade hon inte på. För han skulle väl inte ha friat till henne, om han inte hade råd med det? Hennes mål var att fortsätta plugga så snart hon hade kommit hit och hitta ett jobb eller starta eget sedan. Men först och främst skulle hon bygga upp ett nytt, lyckligt liv tillsammans med Pedro och sitt barn. Men så blev det inte.

– Det visade sig att Pedro inte alls hade ett bra jobb, han hade inget jobb över huvud taget. Han levde på a-kassan och fick pengar av staten, utan motprestation: ett fenomen som var helt nytt för mig.

Alla pengar som kom in behöll han själv, Gladis fick inte en krona. Och allt hans prat om jämställdhet visade sig vara en fars: Han gjorde ingenting hemma. Men det värsta var hans kontrollerande och svartsjuka beteende.

– Jag fick inte gå ut eller ens prata med någon. Lämnade jag huset någon enstaka gång efter att vi bråkat, då klippte han sönder mina kläder och mina papper. Jag vet inte om det var som straff eller påtryckning, men till slut vågade jag knappt gå ut och handla, för jag visste aldrig vad han skulle hitta på.

Alla dessa år i Bolivia hade Gladis kämpat för att undvika att bli beroende av en man. Hon hade i detta machosamhälle följt sin egen väg och hade lyckats med det. Och nu befann hon sig i ett av de mest jämställda länderna i världen, fången i ett hem som präglades av en grad av machismo som även i Bolivia skulle vara utöver det vanliga.

Tårarna rinner nerför hennes kinder när Gladis försöker beskriva sin livssituation på den tiden.

– Det var som om jag hade hamnat i helvetet. Livet var ett stort kaos och jag befann mig i en ond cirkel av gräl, bråk och hot. Framför allt när han hade druckit för mycket var situationen ohållbar: Då skällde han ut mig, beskyllde mig för allt möjligt och hotade mig. Jag kände mig så oändligt ensam, helt hänvisad till mig själv, i ett främmande land där jag inte kände någon och där jag inte kunde göra mig förstådd.

Det enda Pedro tillät Gladis att göra var att gå på SFI. Och det blev indirekt hennes räddning.

”Till slut vågade jag knappt gå ut och handla,
för jag visste aldrig vad han skulle hitta på”

– En gång skulle vi skriva en uppsats om vår framtid i Sverige. Efter att läraren hade läst min uppsats ville hon prata med mig. Utifrån min berättelse hade hon förstått att jag inte mådde bra och hon sa till mig att jag borde kontakta Kvinnojouren. Så en dag när Pedro inte var hemma, ringde jag till Kvinnojouren och berättade om min situation.

På Kvinnojouren öppnades för första gången ett litet fönster mot Sverige.

– I Bolivia finns det inget skyddsnät för kvinnor som förtrycks hemma. Relationsproblem löser man inom familjen eller så är det bara att stå ut, men man involverar aldrig utomstående. Kvinnan på Kvinnojouren förklarade för mig hur det fungerar i Sverige, vilka mina rättigheter är och vilka instanser det finns som man kan vända sig till. Och att man kan ringa polisen om man blir slagen eller misshandlad.

Så det gjorde hon den midsommaraftonen han slog henne i ansiktet med ett cykellås: Hon ringde polisen och anmälde honom.

– Pedro var rasande, han krävde att jag skulle dra tillbaka anmälan. Men det gjorde jag inte. I stället ringde jag Kvinnojouren och flyttade dit.

I två månader bodde Gladis på Kvinnojouren, innan hon fick en egen lägenhet. Hon hade även fått sommarjobb som köttpaketerare på en fabrik och för första gången sedan hon kom hit var hon helt oberoende.

– Men jag mådde inte bra. För det var inte det här livet jag hade drömt om när jag flyttade till Sverige, jag hade kommit hit för kärlekens skull. Och jag älskade honom fortfarande.

En dag, när Gladis cyklade hem efter jobbet, stod Pedro i ett gatuhörn och väntade på henne.

– Han ville prata med mig. Jag borde inte ha stannat, men att se honom stå där, så sliten och ödmjuk, berörde mig väldigt djupt. Jag tyckte så synd om honom.

Pedro sa att han ångrade sig, bad om förlåtelse och vädjade till Gladis att komma hem. Han lovade med handen på hjärtat att deras liv skulle bli bättre från och med nu, att han aldrig skulle bli full igen och att allting skulle bli bra.

– Jag bestämde mig för att ge honom en sista chans. Jag sa till honom att han kunde flytta in i min nya lägenhet, om han lovade att följa mina regler och respektera min frihet och självständighet. Han accepterade alla mina villkor.

De första månaderna gick det ganska bra. Pedro höll sina löften och Gladis började nästan tro att han verkligen hade förändrats. Men sedan började han dricka igen och allting blev precis som det var förut.

– Bråk, hot, gräl och avundsjuka återtog sina platser i mitt liv och vardagen präglades återigen av ensamhet, sorg och rädsla. Av en slump upptäckte jag dessutom att han var otrogen: När han var berusad brukade han ringa andra kvinnor i Bolivia och prata om sin kärlek till dem.

Det var det sista beviset som Gladis behövde för att inse att det inte fanns en framtid för dem. Upprörd, ledsen och arg flydde hon till deras gamla lägenhet, där hennes son fortfarande bodde, och bestämde sig för att den här gången definitivt bryta med Pedro. Hon slängde ut honom från sin lägenhet och flyttade dit tillsammans med sin son.

– Men sedan föll jag ned i ett svart hål. Mitt liv kändes helt tomt. Jag hade inga vänner, inga bekanta. De enda jag umgicks med var min son och en grupp latinamerikaner om jag hade träffat i Västerås. Via Komvux läste jag en kurs för att bli expedit och jag praktiserade lite varstans, men hittade inget fast jobb. Jag hade ingen anknytning alls till det svenska samhället och var väldigt rädd, för allting.

”Jag kände mig så oändligt ensam, i ett främmande land där jag
inte kände någon och där jag inte kunde göra mig förstådd”

Gladis längtan till att flytta tillbaka till Bolivia blev allt starkare. Men då träffade hon två människor som lyckades bryta igenom den nedåtgående spiralen, Annika och Anders. Gladis ansikte skiner upp när hon berättar om dem.

– De är mina två änglar. Annika träffade jag när jag praktiserade på en arbetsplats. Hon var den första jag mötte i Sverige som verkligen såg mig som individ, som den person jag är. I många timmar pratade vi och med stort tålamod lyssnade hon på mig, även om jag fortfarande hade svårt att uttrycka mig på svenska.

Den andra ängeln, Anders, som Gladis träffade genom internetdejting, skulle bli en vändpunkt i hennes liv.

– Efter vår första träff, på ett litet fikaställe i Västerås, var jag helt tagen av honom. Men samtidigt var jag helt övertygad om att han skulle vara besviken på mig och att han aldrig skulle höra av sig. Men dagen därpå fick jag ett mejl där han skrev att han gärna ville träffa mig igen!

Det var början av en helt ny episod i Gladis liv. Anders och hon träffades igen, och igen, och till slut spenderade de varje ledig minut tillsammans.

– Vi upptäckte allt mer gemensamma intressen och gick på bio, på teater, på restaurang. Så småningom flätades våra liv samman och i och med att vår vänskap och kärlek växte, blev jag jag igen, den starka, stolta kvinnan som jag var innan jag flyttade till Sverige.

Gladis har också börjat jobba igen, i hennes och Anders gemensamma företag, som erbjuder utbildningar inom båtliv och navigation. Dessutom har hon startat ett eget företag och coachar nystartande företagare som har sina rötter i spansktalande länder.

”Nu har jag upptäckt att svenskar är vanliga människor, precis som jag.
De kan också vara rädda eller nervösa eller göra fel. De är bara inte så
bra på att visa känslor”

Genom Annika och Anders har Gladis även för första gången på riktigt landat i det svenska samhället.

– Alla tidigare år bodde jag visserligen i Sverige, men var inte en del av samhället. Jag levde som i en liten såpbubbla, där allting hände på stort avstånd och alla bilder och intryck blev förvrängda. Då trodde jag att svenskar var som robotar, utan känslor. Nu har jag upptäckt att svenskar är vanliga människor, precis som jag. De kan också vara rädda eller nervösa eller göra fel. De är bara inte så bra på att visa känslor.

Bolivia kommer alltid att vara hennes älskade hemland, men för varje dag som går blir Gladis lite mer svensk.

Gladis-2

– Det känns bra, för jag har ju min son här. Han är nu 28 år och har verkligen hittat sin plats i Sverige. Till största delen av egen kraft, för jag hade alla dessa år aldrig tillräckligt med pengar för att kunna stödja honom. Jag är så oerhört stolt över honom!

I somras friade Anders till Gladis, på en båt ute på Mälaren.

– Jag tvekade inte en sekund: Anders är min bästa vän och mitt livs kärlek och jag vill spendera resten av mitt liv tillsammans med honom. Så nu, tio år efter att jag kom till Sverige med alla mina drömmar och förväntningar har historien äntligen fått ett lyckligt slut. Fastän jag ser det mer som en lycklig början.

*Pedro är ett fingerat namn.


Namn: Gladis Morales
Familj: Min älskade Anders, min son och Anders barn.
Bor: I Mariefred
Gör: Life coach, läs mer på www.crederes1.com , håller också kurser i spanska.


Av Mirjam Jonker
Fotografierna på Gladis är tagna av Timo Oosterveld