Bara jobbig eller personlighetsstörd?

Ofta när kriminalitet, våld och övergrepp diskuteras vid fikabordet är det någon som drar en suck och undrar: ”Vad är det för människor som gör sådant? De måste vara helt sjuka i huvudet”. Ligger det någonting i det eller är ett typiskt lekmannautlåtande?

’Sjuk’ är inte rätt ord.  Men en del av dem som begår allvarliga brott visar sig ha en personlighetsstörning. Det säger Maria Bauer, beteendevetare och författare med många år erfarenhet av gravt personlighetsstörda människor.

Skriet

Maria Bauer och jag träffas på ett fikaställe i centrala Stockholm. Med var sin kopp latte på bordet och mitt i morgonfikasorlet pratar vi om vad det innebär att ha en personlighetsstörning – både för personen själv och hens omgivning.

Ungefär en av tio människor har någon form av personlighetsstörning. Det betyder att de finns överallt omkring oss och att många av oss måste känna flera personlighetsstörda människor. Hur kan företeelsen vara så okänd?

– När vi träffar någon som är blind eller sitter i en rullstol, då förstår vi på en gång att den här personen har begränsningar. En person med en personlighetsstörning har också ett handikapp, ett relationshandikapp. Men det syns inte på ytan, säger Maria.

– Dessutom kan man ha en personlighetsstörning i olika grad: många lever rätt så vanliga liv och har inte så svåra problem att de hamnar inom psykiatrin eller kriminalvården.

Maria har över i 20 år arbetat inom vården och kriminalvården, och under den perioden jobbat med oräkneliga människor med grava personlighetsstörningar. För sju år sedan startade hon sitt eget företag, Maria Bauer AB, som tillhandahåller utbildning, handledning och rådgivning.

– Mina utbildningar och föreläsningar handlar nästan alltid om besvärliga, komplexa, personlighetsstörda människor som är väldigt aggressiva eller har svåra självskadande beteenden. De dyker upp lite var som helst i samhället, och det finns många människor som på det professionella planet konfronteras med dem. Det kan till exempel vara inom vården, kriminalvården, omsorg och pedagogiska yrken. Jag vill ge personalen den kunskap och de redskap som de behöver, för att bemöta och hantera sådana människor.

Marias intresse för människor med psykiatriska problem väcktes när hon som 16-åring sommarjobbade som vårdbiträde på ett servicehus i Södertälje. Efter sju år på servicehuset bestämde hon sig för att läsa beteendevetenskap.

– Jag ville förstå hur det fungerar med negativa känslor som aggression, avvisande och skräck. Jag ville också förstå varför vi kan vara så som människor. Varför kan vi inte bara vara glada när någon vill oss väl och vill hjälpa oss? Varför kastar vi ut dem eller blir rädda?

Efter studierna jobbade Maria i flera år som klientinspektör på Hall, ett av kriminalvårdens 52 fängelser. Anstalten har säkerhetsklassificeringen 1, den högsta klassificeringen som finns. Här blev hon klientansvarig för en avdelning med särskilt krävande män, som var väldigt aggressiva och utagerande.

– Det var den tyngsta avdelningen som fanns i landet och här växte mitt intresse för aggressivitet, våld och grava personlighetsstörningar ytterligare.

Men vad är egentligen en personlighetsstörning?

– En personlighetsstörning är ingen sjukdom, utan en psykiatrisk diagnos för en skörhet eller skevhet i en människans personlighet, förklarar Maria och fortsätter:

– Denna skörhet uppträder inte bara en gång eller några gånger, utan i många, många olika situationer, under hela livets gång. Ett viktigt kännetecken är dessutom att den orsakar ett väldigt lidande för personen som drabbas.

Det finns olika typer av personlighetsstörningar. I den psykiatriska handboken Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) är de grupperade i tre kluster.

Kluster A är de så kallade udda eller excentriska störningarna, som omfattar paranoid, schizoid och schizotyp personlighetsstörning.

Kluster B är de dramatiska, emotionella eller oberäkneliga störningarna. Hit hör antisocial, borderline, histrionisk och narcissistisk personlighetsstörning.

Till kluster C 
räknas räddhågade störningar: fobisk, osjälvständig och tvångsmässig personlighetsstörning. Utöver dessa finns det en kategori för störningar som inte passar in i något av ovanstående kluster, men som ändå klassas som en personlighetsstörning: personlighetsstörning UNS (utan närmare specifikation).

I sitt arbete som konsult och handledare fokuserar Maria framför allt på människor som har en kluster B-personlighetsstörning: Det är den här typen av störningar som – förutom den berörda personen själv – drabbar omgivningen mest.

Vad karakteriserar personer som har en av dessa personlighetsstörningar?

– En person med en antisocial personlighetsstörning är oftast en kriminell individ, som trotsar normer och lagar, och som väljer en livsstil som är på gränsen till vad som är acceptabelt eller inte. Oftast är hen väldigt styrd av en grupp eller ett gäng. Personen är även provocerande, eftersom hen har svårigheter att anpassa sig. Hen passar inte tider, följer inte avtal och överenskommelser – utan bryter dessa. Däremot har personen ofta resurser och det gör det svårt för omgivningen att förstå varför hen uppför sig som hen gör.

Narcissisten är enligt Maria den sortens person som vanliga människor oftast tänker på när de pratar om ’psykopater’.

– En narcissist är nästan alltid en person som framhäver sig själv som överlägsen. Personen har en begåvning, mer pengar, är snyggare, har bättre livsstil: mycket yta som ersätter innehåll. Även en narcissist är provocerande: hen tar för sig före andra, kliver fram, går före i kön och tar största tårtbiten. En person med en narcissistisk personlighetsstörning känner ingen empati, förstår sällan hur du känner och du får aldrig rätt. Narcissisten kan vara väldigt farlig och aggressiv, och kan bruka våld eller sexuella övergrepp, utan att känna skuld, ansvar eller ånger. Det är alltid ditt fel. Det gör att det är oerhört svårt att leva med en narcissist.

Borderline kommer, enligt Maria, att försvinna som diagnos så småningom.

– Det kallas hellre för emotionell instabilitet. Och det är precis det som det är frågan om: Man är känslomässigt instabil. En borderliner är en dramatisk person, som har mycket känslor och snabbt växlar mellan känslorna. Personen är väldigt jag-svag och identitetsskör.

Många personer med borderline personlighetsstörning är självskadande, hotar med att göra sig själva illa eller utsätter sig för destruktiva relationer (sexuellt destruktiva eller våldsamma relationer). Att ha den här personlighetsstörningen är ett enormt lidande, enligt Maria som förklarar vidare:

– Personer med borderline personlighetsstörning är ofta traumatiserade och har varit utsatta eller övergivna i sin barndom. De har svårt att knyta an och känna sig trygga, och de har en överdriven rädsla för separationer. Därför förstör de alla relationer, för att slippa att bli lämnade eller övergivna. Det är väldigt svårt att leva med en person som har den här problematiken, för att du aldrig kan vara nog. Borderline är som ett stort hål i själen, där kärlek och ömhet och positiv uppskattning bara rinner ut.

När det gäller histrionisk personlighetsstörning, så är diagnosen nästan helt ute i dag. Maria förklarar:

– Man tycker att beteckningen inte riktigt bär som diagnos. Det finns inte heller så många människor som passar in i den här kategorien. Men ’histrionisk’ kommer från ordet ’hysteri’ och en sådan person har en hysterisk personlighet: Hen växlar väldigt snabbt mellan olika känslor och kan vara glad, ledsen, arg och sedan gråta inom loppet av fem minuter.

Att fastställa om en person har en personlighetsstörning är inte något som man gör lättvindigt.

– Diagnosen ’personlighetsstörning’ är väldigt graverande och den är dessutom kronisk. Så den kan man inte sätta lättvindigt: Man måste vara säker på att det är så. Och diagnosen kan bara ställas av en psykiater eller en läkare som har psykiatri som specialområde.

Men var ligger gränsen mellan vanligt beteende och en personlighetsstörning? Visst har många av oss några av dragen ovan, utan att vara personlighetsstörda?

Maria medger att det faktiskt är jättesvårt att avgöra om någon är personlighetsstörd:

– En sak som är viktig när man ställer en diagnos är hur många konsekvenser det blir i en människans liv: Hamnar personen i stort lidande? Eller för personen en destruktiv livsstil, med missbruk och väldigt dåliga relationer? Utsätter hen sig för väldigt mycket fara eller är hen utagerande alternativt våldsam? Det är graden av sådana konsekvenser som bland annat avgör om man har en personlighetsstörning.

Maria fortsätter:

– Oftast har vederbörande en historik: Personen har kanske under längre tid varit i kontakt med olika instanser i samhället, med polisen, kriminalvården eller socialtjänsten. Det är sällan så att en person kommer för första gången och att man då kan fastslå att det handlar om en personlighetsstörning.

Vilka behandlingsmetoder finns det för personer med en personlighetsstörning?

Enligt Maria är behandlingen av personer med en personlighetsstörning, trots all medicinisk framgång, fortfarande nästintill omöjlig.

– Borderlinegruppen är ett undantag, för här har man hittat bra behandlingsmetoder. När det gäller personer som har en antisocial eller narcissistisk personlighetsstörning så vet man hur man ska handha dem i slutna organisationer. Men hur man ska behandla dem vet man fortfarande inte riktigt.

Stämmer det att många personer som har en personlighetsstörning aldrig blir diagnostiserade?

– Det är sant. De ställer inte till med tillräckligt stora problem i samhället och kommer undan lagens långa armar. Och förutom personer med borderline personlighetsstörning, som ofta brottas med tomhetskänslor, depressivitet, ångesttryck eller nedstämdhet, upplever många inte själva att de har ett problem och söker därför inte hjälp, säger Maria och fortsätter:

– Men det betyder inte att de inte kan ställa till stora problem i sin närmaste omgivning. I många fall förekommer det mycket lidande och elände i deras hemmiljöer, ofta i form av våld och övergrepp.

Går det över huvud taget att ha en nära relation till en person som har en grav personlighetsstörning?

Enligt Maria är det inte omöjligt, men det är väldigt svårt.

– Det bygger på att man har en stor insikt i deras svårigheter och att man inte förväntar sig att de gör saker som de inte kan. Man måste acceptera gränserna för deras möjligheter. Och det går inte att ändra dem; de förstår inte att de har ett problem. Man kan kräva att de ska träffa en psykiater, men det är ingen garanti för att saker blir bättre.

Vad ska man göra då?

– Det enda du kan göra är att ändra ditt eget liv. Om relationen skadar dig eller om den blir för svår att hantera, så måste du skydda dig själv. Även om det betyder att du måste lämna honom eller henne alternativt bryta kontakten. Du måste alltså välja: Orkar jag med det här eller inte?

Slagen med häpnad
Maria har sett många ömmande situationer under tiden hon jobbade inom vården och kriminalvården.

– Vad jag tycker kan vara väldigt svårt att se och hantera är den enorma förtvivlan som en människa med borderline kan ha. Den extrema ångesten, när hela botten går ur på dem och när de känner att de inte kan leva längre.

– Och naturligtvis blir man illa berörd av all aggression och allt våld man ser. Men det kan även vara små incidenter som kan slå en med häpnad. När jag jobbade på häktet, så fanns det en mamma som ville ringa hem till sin son som fyllde 10 år. Det första hon frågade honom var om han hade fått pengar i present, för då skulle han skicka dem till henne. Hon gratulerade honom inte ens på födelsedagen. Sådana små händelser, som visar en sådan stor egoism och känslokyla, kan verkligen bli kvar hos en.

Men Maria har även upplevt många fantastiska stunder.

– Jag jobbade till exempel med en kvinna som var extremt självskadande. En gång gjorde hon ett självmordsförsök när jag var hos henne. Och jag blev så arg. Jag sa till henne att hon fick ringa en ambulans själv eftersom det var hon som hade tagit så många tabletter. Och det gjorde hon.
Långt senare när vi möttes, sa hon till mig att hon vid det tillfället för första gången upptäckte hon att det var hennes liv och att hon hade ansvar för det. Hon var så van vid att någon annan tog ansvar för hennes uppskurna armar eller att någon annan ringde hem till mamma för att säga att hon stod på en bro och ville hoppa. Att jag blev så arg var kanske inte så professionellt, men det hjälpte henne att upptäcka att hon måste ta ansvar själv.

Råd

Det finns många tips på hur man ska bemöta människor med denna problematik i Marias föreläsningar för personer som på det professionella planet jobbar med personlighetsstörda. Likaså finns många tips i boken Hot och våld på jobbet, som Maria skrivit tillsammans med Marianne Kristiansson, leg läkare och specialist i rättspsykiatri. Tipsen är även mycket värdefulla för människor som har en personlighetsstörd person i sin närmaste omgivning.

Gäller det en person med borderline, så tycker Maria är det väldigt viktigt att inte kliva in i alla deras dramer.

– Viktigt är även att hålla sig vuxen: Bli inte deras mamma eller pappa, låt ansvaret för deras liv vara kvar hos dem. Och försök förstå deras ångest och tomhetskänsla, försök förstå att du aldrig kan räcka till: Du kan inte rädda dem för all din kärlek bara rinner ut.

I en relation med en person med en antisocial eller narcissistisk störning är det viktigt att aldrig tillåta våld eller kränkningar, säger Maria.

– Du ska vara väldigt tydlig med att du inte accepterar beteenden som skadar dig. Det är också viktigt att ha ett bra nätverk och bra vänner och att prata med dem om vad som pågår hemma hos dig.

För personer som har fått en diagnos finns det anhöriggrupper som man kan vända sig till, om man behöver hjälp och stöd. Och förekommer det våld eller andra svåra situationer hemma, så kan man förstås kontakta socialtjänsten, polisen och/eller kvinnojouren.

– Dessutom kan det vara väldigt bra at själv söka professionell hjälp hos en psykolog, för att prata och för att hitta vad som är problemet. Många som har en nära relation till någon som har en personlighetsstörning, diagnostiserad eller ej, tror att problemet ligger hos dem, att de inte räcker till eller agerar fel. Under terapi kan man upptäcka att det kanske är den andra som har en antisocial, narcissistisk eller borderline personlighetsstörning, och att det inte är du som är problemet.

 

Maria BauerDet här är Maria Bauer
Ålder: 38 år
Familj: Tre barn och sambo
Bor: I Stockholm
Gör: Konsult och handledare i det egna företaget Maria Bauer AB och medförfattare till boken Hot och våld på jobbet
Motton: ”Endast döda fiskar flyter med strömmen”
Webbplats: www.mariabauer.com

 

Av Mirjam Jonker 






Lämna gärna en kommentar

Your email address will not be published.